Igår kväll skrev jag ett inlägg som blev väldigt uppskattat – det om hur jag ser på resor utan barn när man har de där barnen. Om de dubbla känslorna i att vilja och behöva tid själv med sin partner – även något längre stunder, och kanske under en resa – men hur man samtidigt inte alls vill lämna hemmet. Om man ens kan. Vi har det klart lyxigt där, vi som får in en långhelg ihop per år eller så. Det kan nog till och med vara så att det låter enormt lyxigt, på gränsen till overkligt, och som att vi har en uppbackning som inte är av denna värld.
På ett sätt är det sant. Både Henkes och mina föräldrar är helt fantstiska, och både tycker om att vara med sina barnbarn och ser värdet i att vi kommer iväg – och att de får vara med barnen på egen hand. Det är en ynnest, och jag tar det inte för givet.
Däremot har vi inte någon hjälp alls till vardags. Våra föräldrar bor 3 respektive 4 timmar bort, och det är för oss svårare att få barnvakt när det under en vanlig vecka ”kör ihop sig”. Vi har ingen vi ringer in för en timme här eller där, vi har ingen som hjälper oss med hämtning från förskola och skola regelbundet. Något mer nu sedan några av dem blivit pensionärer, men givet avståndet är det mer välplanerat än spontant, och händer när vi med långt varsel vet att någon kommer att vara bortrest i jobb eller så. Vi brukar skämtsamt säga att vi har lättare att få barnvakt en helg än för ett föräldramöte på en timme. Som vi missat föräldramöten!
Vi är också vana att ofta ta med barnen i det vi gör. Har ett barn träning är ofta två, inte så överdrivet nöjda, med vid sidan av. Det mutas med frukt och kex, underhålls med sparkcyklar och strafftävlingar – och fokus ligger sällan helt på den av de tre vars behov eller intresse ska stillas för närvarande. Det spelar ingen roll om det är tandläkarbesök, träning eller hämtning-lämning hos någon kompis som bor längre bort – med följer minst ett barn till, och det lyfts i och ur bilar, medlas, underhålls och fixas.
Därmed inte sagt att alla har den vardagliga hjälpen heller. Och kanske är det vanligare att ha det i småstäder än i Stockholm?Men nog är det lyxigt med resorna allt. 2 dygn London 2017, 4 dygn Österrike februari 2015, 4 dygn Italien februari 2014, 2 dygn Köpenhamn 2013, 4 dygn Singapore 2013, 4 dygn New York 2010… Mycket eller rimligt? Eller, för den som lever i ett parförhållande, älskar att resa men ännu inte har barn kanske tycker – löjligt lite?
Det är inte konstigt att man som en som älskar att resa fortsätter att upptäcka världen med barnen efter att man bildat familj. Att välja antingen eller är ju inget alternativ.
Jag tänkte skriva några ord om ställen som jag – eller om jag nu ska säga vi (även om jag brukar vara snäppet tidigare att fånga upp drömresmål än min man, som får dem presenterade för sig samtidigt som jag övertygar om att vi faktiskt ska ta oss dit då och då) – drömmer om, men som får vänta. Som kommer sen – ni vet, det där som de säger; ”Den kommer tillbaka igen”. Tiden, möjligheten.
Men – nu gled den iväg i ord, den här ingressen, så jag delar upp det lite. Resmålen vi tar någon gång sedan, när den är tillbaka, kommer i ett nästkommande inlägg.