i 15 år har jag bott i Stockholm, och alla år i den södra delen av stan. Vårt hus i Nacka ligger knappt 10 minuters bildfärd öster om Hammarby sjöstad, och våra gamla lägenheter lika långt väster om stadsdelen. Det är med andra ord helt ofattbart att jag aldrig åkt skidor i Hammarbybacken (däremot har jag varit där sommartid).
I helgen såg jag flera bilder från backen på Instagram, och det slog mig igen – att man faktiskt kan åka där. Det finns på något sätt knappt i mitt medvetande som något man kan göra. En knappt 100 meter hög topp bland annat byggd på schaktmassor från byggnationen av Globen (1983) och Hammarby sjöstad (2007), liksom… Det har inte känts riktigt för mig med barndom i dalafjäll. Men jodå – nog är det alldeles riktigt att det finns riktig skidåkning i Hammarbybacken! Från toppen är det tre pister – en svart, en röd och en blå och den längsta är 400 meter lång och fallhöjden 85 meter. Ungefär hälften av Isaberg (som jag heller aldrig åkt skidor på), konstaterar jag efter lite googling. Det är rätt kul med statistik, haha.
Hur som, det jag vill komma till är att jag blev så inspirerad av Instagrambilderna och kollade öppettider denna kalla vinter med mycket snö även här i Stockholm, och insåg att Hammarbybacken har öppet ända till 22 på vardagarna. Med andra ord hur perfekt som helst att bara dra dit en sväng efter jobb – eller till och med efter jobb, hämtning, kvällsmat och barnumgänge. Min plan idag var att ta med mig minst ett barn, och de var positiva värre imorse – men dukade under av efter-skol-trötthet så jag var nära att ge upp mina planer jag med… Men så bestämde jag mig på kort varsel, drog skidbrallor ovanpå strumpbyxorna och tog på en dunjacka och drog iväg strax efter 18. As simple as that!
Att jag har årskort i år underlättar förstås – för jag har säsongskort av typen ”Skistar all” vilket betyder att jag även får åka i Hammarbybacken. De säljer dock liftkort för så kort som en timme, så man behöver inte lägga en heldag i Hammarbybacken för att det ska vara värt det.
Drygt 1,5 timme senare var jag hemma med 11 åk och 1000 fallhöjdsmeter i benen, och konstaterade lyckligt att frisk luft är uppiggande, att utsikten över Stockholm från Hammarbybackens topp är helt magisk, att liftköer är icke-existerande kvällar som dessa, att snön är helt okej för tillfället och att backarna förstås är korta men att man hinner svänga tillräckligt många gånger varje åk för att det ska vara värt det. Och, att 1,5 timme är en perfekt kvällsaktivitet i ett intensivt Stockholm-vardagsliv. Jag är så nöjd!
Nästa gång hoppas jag att jag får med mig något av barnen. Att de knappt ville se fotona ikväll för att de tyckte det var direkt plågsamt att ha missat detta vackra och roliga bådar gott. Sedan ska det förstås finnas snö i backen också – och lite sista chansen börjar det nog bli, för blir det bara plusgrader i Stockholm så brukar den försvinna ganska fort.