Det känns lite trivialt ibland, att skriva en blogg om små utvecklingssteg hos en 1-åring, om bebissaker och vuxensaker och kläder, om vardag och fest, om resor, och jobb och inredning och vänner och vad man bakat eller lagat för mat en dag.
Framför allt en dag då livets stora gör sig påtagligt. Om vad det hela går ut på, om början och slutet. Någon föds. Fantastiskt, en lycka som överlyser allt, som är så påtaglig att det nästan går att ta på. Livsomvälvande, framför allt för en mamma och pappa, men också för så många runt omkring. Ren och skär glädje. Och så slutet. Livet tar slut. Alla hamnar vi där någongång. Vissa alldeles för tidigt, vissa kanske när tiden är kommen. Och sorgen som kommer med det, som kan upplevas helt bottenlös vare sig tiden är kommen eller ej.
Efter 92 år, varav nästan alla i ett tillstånd utan krämpor, är kanske tiden kommen. Kanske, kanske, om man fått uppleva fem egna barn, nio barnbarn och elva barnbarnsbarn. Som alla älskat en, och tagit sig tid för en. Kanske om man så sent som 14 månader tidigare hållt i ett helt nyfött barn, sitt 10:e barnbarnsbarn, som ens näst yngsta barnbarn fått, fått smeka dess mjuka hud, och då synen sedan en tid övergett en ändå fått lukta på dess fjuniga hjässa, och säga ”välkommen, lilla Stella, jag önskar dig allt gott. Allt gott i världen önskar jag dig”. Och så sent som en månad tidigare fått beskedet om det nyaste miraklet, beskedet om att barnbarnsbarn nummer elva ankommit världen.
Och på vägen, från starten till målet fått uppleva inte bara en hel drös med barn komma till världen, utan också oceaner av kärlek, många stunder av lycka och stora som små upplevelser – allt det där som utgör Livet. Utvecklingssteg hos små 1-åringar, bebissaker och vuxensaker, kläder, vardagar och fester, resor, intressen, jobb och vänner och god mat. För att inte tala om bakning av världens godaste kakor som älskats och hyllats av alla i ens omgivning. Fått känna lukten av sommaren från bästa sommarplatsen i Ö, känslan av vattnet i en sommarvarm insjö mot huden. Fått spricka ut i ett gurglande skratt åt något roligt i sin omgivning, och höra någon man tycker om stämma in i det. Det lilla blir stort, inte sant?
Det är ju livet. Alla de där små sakerna, som i sig blir till minnen som man samlar på sig som i en liten ask. Var sak har sin plats i asken. Varenda känsla, varenda upplevelse, varenda engagemang, stora såväl som små.
Världens finaste människa har tackat för sig.
Världens coolaste 92-åring, som lyssnade på sportradion in i det sista, kom med ironiska skämt och hade full koll på läget och var mer med i matchen än många människor i min ålder. Som alltid hade dörren öppen, och tid för en omgång plättar i plättlaggen och några kortspelarvändor när barnbarnen hade håltimme från skolan. Och soffan alltid tillgänglig för en liten powernap. Underbara minnen! Med omtanke om sina nära in i det sista. På sjukhuset sedan ett par dagar, och förmodligen med slutet i åtanke, tänkte hon främst på två av sina barnbarnsbarn varav ett som fyllde år, och gav en tydlig instruktion till en av sina döttrar att fixa ett kuvert var åt syskonen. ”Hon fyller år den 21:a”, informerade hon sakligt.
Min fantastiska, omtänksamma farmor, med ett hjärta större än världen i vi lever i.
Hon sade det själv när hon just kommit till sjukhuset för några veckor sedan, förmodligen i en insikt som ännu inte slagit oss andra. Som inte fattat att tiden var kommen, även om den kanske var det.
”Ni måste komma ihåg”, sa hon, ”att när någon såhär gammal dör så är det inte sorg. Då är det bara saknad.”
Saknad. Kärlek. Livet.
Saknad.
Vila i frid, älskade farmor.