Innebandy – tröttnar man någonsin?

Min innebandykompis hade en rätt tänkvärd status på Facebook i tisdags. Nyss hemkommen från träningen skrev hon ”har tränat innebandy ikväll och satan vad roligt det är. Efter 19 säsonger borde ju lusten ha tagit slut. Men den flöder som ur ett ymnighetshorn”. 🙂
Lite roligt tyckte jag. Och ack så sant!

Jag har hållt på med väldigt många idrotter. Men ingen annan idrott finns det som man kan hålla på med så länge – och bara ha roligt när man håller på. Att man är trött efter en timmes spel på ett sätt som man aldrig – och då hävdar jag verkligen ALDRIG kan bli av en timme på SATS om det så varit spinning, corepuls eller crosstraining som stått på schemat – är bara en schysst bonus. Pulsen är på topp, adrenalinet flödar och samtidigt springer man stundtals omkring med ett leende på läpparna bara för att det är så roligt. När man kommer till avbytarbåset med lagom blodsmak i munnen bara längtar man tills en person kommer för byte så man får komma tillbaks in på plan igen.
Det är helt fantastiskt!
Jag har hållt på med annat länge också, och spelade korpfotboll så sent som för ett par år sedan. Temposkillnaden är som skillnaden mellan en promenad och en ordentlig löptur ungefär.

Men tänk. Ändå finns det få sporter som får så mycket skit som innebandy.
På flera plan, och ett är just konditionsdelen – ibland kan man höra folk hävda att man inte behöver vara i så god form för att spela innebandy. På ett sätt är det sant, för man kan hänga med genom att läsa spelet, ha hyfsad teknik osv. Den lilla planen främjar detta, till skillnad från t.ex en stor fotbollsplan där en långsammare och mer otränad person garanterat är tvåa på bollen i 99% av fallen. Men samtidigt, på högre nivå gör konditionen skillnaden, precis som i alla andra idrotter! Och om man ser en ”chipsfet” person på planen så ska man kanske istället tänka att det är himla positivt att denna person hittat en idrott som är kul. Främjar hälsa – fantastiskt ju. Och sen är det ju själva jämförelsen. Tennis, jogging, SATS-pass osv – man måste skämta! I innebandy behövs (eller byggs upp) styrka, snabbhet, kondition, explosion. Resor tuffare.

Ibland utmålas innebandy som en Kalle Anka-sport. Dess ringa förankring internationellt är en anledning, och säkerligen är tillgängligheten en annan – just det faktum att det spelas i vilken liten gymnastikhall under industrigolvet som helst, efter jobbet. I kompisgänget. I innebandy-VM är ett tjugotal lag med. I bandy 10, i ishockey 16 i den högsta divisionen (fast visst fler om man räknar lagen i sämre divisioner, men hur mycket har Mongoliet och Sydafrika att tillföra mer än ett namn på papperet?). Faktum är att det finns olympiska idrotter med representanter från färre länder. Argumentet håller inte!

Sen – underhållningen, lirarnas sport. I innebandy främjas teknik och speluppfattning enormt mycket. Det finns verkligen lirare, och det är så enormt häftigt att se. Många mål och snabba mål gör att matcher kan svänga snabbt. Mål är snygga, man ser oftast ordentliga spelkombinationer och klapp-klapp spel, och detta såväl i herr- som daminnebandy. Underhållningsvärdet är högt, på många nivåer!
Sorgliga Anders Timell (aldrig gillat honom!) och andra som lustiggör sig över idrotten är det helt enkelt bara synd om. De saknar en dimension i livet. 🙂

Min pappa brukar också ibland undra om jag inte ”ska lägga av snart”. Han tycker att det är gamla tanter i laget. Och? Min storebror som i år var med och drog igång ett fotbollslag för spel i div 6 Dalarna, eller som spelar korpbadminton med sina kompisar får inte samma fråga. Ingen höjer ens på ögonbrynet. Det är så sorgligt att det görs bara för att tjejer håller igång med en idrott ”ordentligt” länge! När det i själva verket är så roligt och suveränt att möjligheten finns.

Innebandy är ingen sport man kan lägga av med, det är för roligt för det. Sen är det som sagt dessutom ruggigt bra träning, och har vi inte en win-win där?! 19 säsonger säger K, och jag är väl inte riktigt där än. Men det skulle inte förvåna mig om jag passerar 20-strecket. För än behöver jag ju inte lägga av på många år, eller hur?!

Om en stund väntar säsongens sista match. Krossa Balrog!