Det finns en typ av Lyx som är mer Lyx än något annat i småbarnsracet. Det stavas S-Ö-M-N!
Hur sjukt är det inte egentligen, att små barn inte sover ordentligt från start? Med tanke på hur avancerad själva grejen med att ett barn blir till är, så är det ju konstigt att något så ”enkelt” som att sova ska behöva utgöra ett så stort problem. Bebisar borde ju liksom bara rulla ihop sig till små bollar när de blir trötta, och somna in. Istället är det för de allra flesta precis tvärtom. Och så får sömnen – eller snarare bristen på den, den konstanta jakten på den – göra att barnen blir ledsna och gnälliga, och de vuxna slitna. Så slitna så det går ut över förhållanden, framtida familjeplanering, och ork och lust att överhuvudtaget klara vardagen.
Så därför är jag så glad att vi nu sedan en tid är inne i en sån där riktigt bra period igen. Vi har inte haft det supertufft på sömnområdet, men den som följt bloggen ett tag vet att vi kämpat för det. Ordentligt. I omgångar. Varje gång vi tar tag i det så når vi resultat. Så för oss är det så uppenbart att barn behöver hjälpas till sömn. När sömnsituationen av någon i familjen upplevs som ett problem så är det dags att styra upp lite.
Senast var för en månad sedan ungefär, då vi tyckte att våra läggningar blivit längre och längre. Visserligen sov Stella då hela nätter, men vid läggningar fick vi sitta vid hennes säng i mellan 5 (inga problem) och upp till 60 minuter. Det senare upplevde vi absolut som problem, för den tiden gick ut över hennes sömn såväl som vår vuxentid tillsammans. En lugn middagsstund tillsammans på kvällen är det där bränslet som får relationen att leva också, trots att man har i princip konstant fokus på sitt barn i övrigt.
Efter en bortamiddag hos ett par vänner med riktigt mycket stök så slog det oss att det verkligen var ett problem nu. Okej när vi är hemma själva, då kan man kanske ta den där långa tiden även om det är jobbigt då med – men vår inställning med barn har ju varit att kunna göra annat också, att fostra ett barn med en grundtrygghet i oss och i sig själv, och en grundtrygghet i att kunna somna själv oavsett om det ibland innebär i vagnen eller i sin resesäng. Men givetvis framför allt i sin säng.
Så då tog vi tag i det igen. Och som vanligt tog det 3 dagar innan vi märkte skillnad. Sedan dess somnar Stella lugnt och fint varje kväll strax efter 7, utan att vi sitter där. Vi läser bok medans hon dricker välling, och sedan lägger vi ner henne och går ut så hon får slurka i sig det sista i sängen själv. När hon druckit upp ropar hon på oss och vill ge oss den tomma flaskan. Vi går in och hämtar den och säger Natti Natti, går ut och drar igen dörren. Stella kurar ihop sig och somnar snart. Det är helt fantastiskt. På morgonen vaknar hon glatt i sin säng mellan halv 7 och halv 8 (förutom ibland om hon drömt eller så och hamnar i vår säng framåt morgonkvisten och somnar om där – kanske ett par gånger i veckan). Utvilad, och vi med.
Lyx, lyx, lyx! Det är vad det är. I vårt fall också en välförtjänt sådan.