Jag tycker att det här med att vara förälder har varit överraskande lugnt. Jag upplever det inte som jobbigt. Ingenting faktiskt. Jag som hade svårt att komma ihåg att ta med mig själv ut genom dörren tidigare har inga problem att planera utflykter med Stella och få med allt, och tålamod som jag tidigare ansett att jag inte alls begåvats med har jag i ganska höga doser numera.
Likaså är min dotter världens finaste och bästa, och jag slutar aldrig att förundras över hur underbar hon är. Fullkomlig. Den charmigaste och goaste ungen!
Men det finns en sak som är jobbigt, och nu tycker jag att det är enormt jobbigt. Det är det här med Stellas pushiga sida. Givetvis är jag glad att hon är framåt och social – men faktum är att hon ofta är allt för ”på” andra barn. Inte bara lagom och kavat, utan hon puttas. På slutet har jag också sett henne dra (stackars M) i håret, hårt. Bara för att retas, och/eller att testa. Det är fruktansvärt jobbigt! Jag vill verkligen inte att hon ska vara sådan. Vi försöker allt. Vi blir ordentligt arga, vi visar tydligt vart gränsen går. Samtidigt tycker jag att vi inte är ”nej” på så jättemycket. Hon får vara kreativ och nyfiken och testa, så det kan inte vara att hon inte tar just detta på allvar. Även om hon snarare skrattar än något annat när vi ryter i… Vi försöker också förklara, och det direkt efter att hon gjort något. Hon fattar ledsen och hon fattar snäll. Osv. Att det inte hjälper?! Det testas, i 190. Utmanas.
Jag blir så enormt frustrerad.
Är vi i lekparken och något annat barn går in i samma lekhus som henne kommer ”Nej, MIN, bort!” blixtsnabbt, följt av en knuff eller ryck i det andra barnets kläder.
Alltså, nu är inte detta den enda sidan, utan ofta kramas hon och pussas också. Eller går fram till ett mindre barn och hukar sig ned för att komma på deras höjd och säger något gulligt. Tar det mindre barnet i hand och tar med och visar något.
Men gränsen är hårfin, det kan snabbt slå från det ena hållet till det andra.
Ja fy. Det är verkligen jobbigt. Sen vet jag att hon bara är 21 månader, och säkert kommer att lära sig. Men vissa dagar känns det inte så. Det känns som att hon är det pushigaste och taskigaste barnet av alla, och som att det aldrig kommer att bli bra. Hur ska det då gå med kompisarna i framtiden?
Även om ”Idag har Stella inte puttats en enda gång” som jag fick från dagisfröken idag på ett sätt värmde så är det ju inte så kul att det alls måste sägas. Att man måste känna sig på spänn så fort hon leker med ett annat barn.
Det är nu någon med äldre barn ska skriva att de också upplevt detta men att det blivit bra… Hoppas går ju.