I Stockholm kan man få remiss till att få göra KUB – dvs kombinerat bloprov och ultraljud (nackuppklarning) som ihop ger en risksiffra för kromosomavvikelser. Om mamman är över 35 år så erbjuds man det rakt av, men även om man är yngre kan man få göra KUB.
Trots att jag inte ingår i den åldersgrupp som ”rekommenderas” göra KUB så har vi gjort det med både Stella och den nya bebisen.
Många ifrågasätter varför man väljer att göra KUB. Givetvis är det knepigt då man behöver veta vad man gör med siffror som påvisar högre risk än den risksiffra man har automatiskt baserat på sin ålder. Framför allt kanske om man får en siffra som klassas som hög risk men ändå inte så hög så man inte alls tvekar att gå vidare med fostervattensprov – vilket de flesta som får höga risksiffror gör, för då kan man bestämt få veta om barnet har någon kromosomavvikelse. Får man t.ex 1 på 200 så är det en hög risk, men kanske inte tillräckligt hög för att man ska välja att göra fostervattensprov, vilket har en missfallsrisk på ca 1 på 100. Minst sagt knepigt.
Med Stella tänkte vi dels att hela situationen var så overklig, så allt som kunde göra det mer verkligt för oss var bra. Sen kände vi oss kanske (i vår omogenhet?) tveksamma till att vi skulle klara av ett handikappat barn. Inte för att kromosomavvikelser är det enda möjligha handikappet, men ett av dem. Vi ville helt enkelt undvika det i möjligaste mån, är jag ärlig och erkänner. Och ja, idealisten i mig tänker också annorlunda, det är inte det! Men i praktiken är det annorlunda, så är det bara, och någonstans önskar man sig ett friskt barn mest av allt.
När vi sedan väl skulle göra ultraljudet så vägrade Stella lägga sig rätt i magen, så de kunde inte mäta nackspalten. Så då gick vi därifrån utan resultat, och på frågan om vi ville göra om ultraljudet någon dag senare så avböjde vi. Det fick vara som det var, helt enkelt.
Sen är inte möjligheten att välja bort ett foster med kromosomavvikelse det enda ett KUB eller annan fosterdiagnostik ger, utan också möjlighet att om så är fallet förbereda sig på vad som komma skall. Det finns en poäng med det också.
Gällande graviditet så är jag en rätt orolig person. Det finns så mycket saker som ju faktiskt kan gå fel, och jag kan ibland tänka på dem alla. Onödigt… men så fungerar jag bara. Så varje liten grej som gör mig mer avslappnad är bara så mycket värd. Undersökningar som på ett sätt ger mig större koll gör mig helt enkelt mer avslappnad. Det är mycket värt.
Så med nya bebisen valde vi att åter igen göra KUB. Vi fick ett resultat den här gången, vilket var skönt – liksom att bara se bebisen på ett ultraljud.
Vad många kanske inte tänker på är att även det ”stora” ultraljudet som görs runt vecka 18 är frivillig, och är fosterdiagnostiken är en av de starkaste anledningarna till undersökningen. Men att göra detta UL är inget som alls ifrågasätts, eller kanske överhuvudtaget övervägs för och emot.