Nej, jag pratar inte om mig själv. Mitt dalmål är inte jättepåtagligt värre (såvida jag inte umgås med hemmavännerna eller är på hemmaplan). Så hur sjutton det kommer sig att Stella pratar klingande dalmål, det kan man fundera på. Såklart beror det mycket på att jag har sådana betoningar, och att hon spenderade mycket tid i Dalarna i somras – och med kusinerna och mormor och morfar. Sen säger hon alltid ”ä” som ändelse och tydliga ”å” snarare än ”o”, typ ”kåmmä” istället för ”kommer”, ”hjälpä” istället för ”hjälper” osv – så det förstärker ju det hela.
Många är det också som poängterar det, så det är inte bara vi som märker det. Men, hon pratar ju DALMÅL har vi hört bra många gånger.
Det är lite svårt att förklara, men imorse t.ex så sa hon ”pappa kommer!” och det är inte som det låter utan betoningen är stenhårt på första stavelsen. ”pAppa KÅÅMmä!”. Det var ett sånt tillfälle (av många) då vi nästan vek oss dubbla av skratt över hur roligt det låter. Just för att det är så otippat på nåt vis. Och vrålsött.
Eller när hon säger Tjena. Roligt att hon alls använder det. ”Hääääj! Sjeeeena!” ropar hon, också med väldigt dalmål.
Det lär väl bara vara en tidsfråga innan dialekten svänger över till stockholmska – även om hon inte direkt får någon riktig sån dos hemma med en smålänning och en dalkulla till föräldrar – men jag önskar att jag kunde fånga den här perioden på video så att det finns kvar till sen. Det är så enormt roligt, och verkligen påtagligt mest hela tiden.
Småländska då..? Njäeee… faktiskt inte. Det skulle vara i avsaknaden av bokstaven R möjligtvis. 😉