Ibland blir jag lite småkär i min hemstad Borlänge. Det finns så himla mycket bra här, som jag verkligen uppskattar. Det är så sorgligt att staden fått så dåligt rykte för ett gäng kriminella ungdomar för 10-15 år sedan.
Vad jag blir så förtjust i är att det finns så mycket livskvalitet här. Jag tänkte mycket på det under min underbara promenad idag i värmande vårsol. Jag gick från mina föräldrar, som bor i ett villakvarter med skogen precis på andra sidan vägen. En skog med massa motionsslingor och på vintern längdspår, givetvis med elljus. Jag gick genom bostadsområdena och mötte inte en bil. Däremot sprang jag ihop med bekanta med barn på snowracer på väg hem från någon närbelägen kulle, och omkörd av en skoter blev jag också. 🙂
Jag gick ned till Sportfältet – en grymt stor gräsyta där det är en massa fotbollsplaner på sommaren, där jag spelat otaliga matcher både som barn och som (nästan) vuxen. I Stockholm spelar väl de små mest på grus, eller? Nu på vintern är en lång skridskobana spolad runt hela fältet, och i slutet av det (eller början sett från stan) ligger en hockeyplan med rink och en utan, enbart för allmän åkning. I bakgrunden ses stora tennishallen. Och detta är alltså bara i en del av staden, överallt finns lika goda möjligheter till idrott. Som det ska vara!
10 minuter från stan finns en riktigt bra skidbacke (Romme Alpin) och på samma avstånd ligger 2 olika 18-håls golfbanor.
Tempot är lugnt, ”Kommer du förbi på en fika?” frågar vännerna, och den spontana skridskoturneringen äger rum i kompisens trädgård där en plan spolats upp och stått redo hela vintern.
Fattar ni? Vad gör man i Stockholm, varför bor man där? Jag kan inte låta bli att undra det ibland.
På sommaren ska vi inte tala om, för då är det badsjöar som drar, eller grillande i någon av vännernas fina villaträdgårdar, i något av de fina områden som ligger nära stan. För även om Borlänges stadskärna är enormt ful och trist så finns så mycket vackra områden bara man ser utanför centrum. Och centrum, ja. Apropå jobb finns både industrier som slukar såväl ingenjörer som IT-folk och ekonomer, för att nämna några. Mina vänner här hemma är såväl välutbildade som har riktigt bra jobb. Borlänge är ju ändå en stad, så det är inget man gör avkall på. Att ta sig till sitt jobb tar max 10 minuter med bil. Vart man än jobbar och vart man än utgår ifrån, och oavsett tid på dygnet. Om man inte pendlar till Falun förstås, för då är det ju rejäl pendling på ve-och-fasa 20-25 minuter enkel väg. Hm.
Men näe.
Att bo i Stockholm är ett aktivt val, och vi lär aldrig flytta hit. Trots allt. Jag behöver tempot och pulsen som är i Stockholm, jag behöver hela den livsstilen. Jag skulle inte känna mig riktigt levande utan, av någon konstig anledning.
Och så kan jag ju ändå, tack och lov, få det bästa av två världar.
Däremot är jag ändå glad att jag ser så positivt på min hemstad. Oftast. För det är en bra stad, som inte riktigt är värd all negativ klang som automatiskt kommer med stadsnamnet.
Gassande sol under dagens långpromenad. Så ljuvligt! Några plusgrader också, fågelkvitter och drippdropp vid vägkanten ackompanjerade.
Hockeyplan utan och med ring, tennishallen i bakgrunden.
Sportfältet, med rum för många fotbollsplaner. Här spelas Dalecarlia Cup om somrarna.
Men nu på vintern är det mest skridskor, gärna långfärdsvarianten, som gäller runt fältet. Fin is och gassande sol, kanske ska leta fram mammas grillor imorgon och försöka komma iväg en sväng.
Förut tänkte jag att vi kanske skulle flytta hemåt igen (även om H ej är från Dalarna), mest för att jag i Stockholm aldrig varit intresserad av hus långt ifrån city. Med långa pendlingsavstånd är det bara inte värt det, och då kan jag lika gärna bo i en småstad direkt och ha nära stadsliv såväl som nära natur på samma gång. På den tiden trodde jag aldrig att vi skulle ha råd med stort och ”bra” boende i Stockholm. Efter många karriärssteg tagna för både mig och H, samt ett bra intåg på bostadsmarknaden så känns inte det längre som ett stort problem (även om det bara är snordyrt fortfarande), och just nu bor vi exakt som vi vill – i en riktigt stor lägenhet (någon huslängtan finns inte än), nära natur men nära stad, nära dagis och nära jobb, med många vänner runt knuten. Däremot är jag rädd för att Stella och Max aldrig kommer kunna få idrottsmöjligheter på samma sätt som jag och H haft under vår uppväxt. Framför allt möjlighet till spontanidrotten. Men det får vi se när den tiden kommer… och då är vi troligtvis ännu mer rotade i Stockholm, och ännu mer osugna att flytta därifrån.
Men nu ska jag njuta småstad ett tag, har faktiskt inte tröttnat än. Fast fråga mig igen på tisdag – då kommer jag nog klättra på väggarna och vara redo att springa till Stockholm om det skulle behövas. 😉