Jo men alltså jag gjorde ju det, när jag fick barn. Gick ner till 100%.
Det funkar oftast ganska bra. Det handlar om förmågan att säga nej, förmågan att prioritera, förmågan att inse sin egen tids värde och förmågan att kunna göra good enough.
Fast jag vet inte. Just nu känner jag mig mest frustrerad, för den där tidsnedgången till 100 verkar ju inte funka så bra. Jag skulle behöva gå upp i tid igen. Sätta mig ikväll och jobba fler timmar.
Fast sådan är inte planen, för vi har ju tänkt äta lite godare idag jag och H, umgås – för det blir enda kvällen den här veckan som vi är själva jag och han. En av sakerna vi har att avhandla och planera är Stellas 4-årskalas.
Visst är de tuffa, valen?
Jag väljer middag med min man och planering av min dotters kalas ikväll. Visst är det konstigt… Vad hände? Betyder det att det någonstans är viktigare för mig att vara fru och mamma, vara Lisa, än att vara den anställda, konsulten? Vilket vill jag sabba helst, vilket värdesätter jag högst? Det valet är såklart enkelt.
Måtte bara jobbet ändå bli good enough.