Jag har hört om folk som är nervösa inför imorgon. Som undrar om de räcker till. Om de är lika bra som alla andra. Om de kommer känna sig hemma.
Själv tänker jag mest att jag ska ha kul.
Och det där med gårdagen och tanken om att en löppremiär för året i det sällskapet var enbart korkad…
Jag tycker ju inte det. Men att inte alltid behöva vara bäst är något jag tränat mycket på sedan jag var tonåring och hade ett enormt behov av att vara vinnare. Det gjorde ju också att jag knappt utsatte mig för annat än just det…
Jag har fortfarande vinnarskalle och pannben till tusen. Men numera ser jag mer nyktert på det, tävlar med mig själv mer än med andra och det utifrån mina förutsättningar – som sätts helt av de prioriteringar jag själv gör. Helt medvetet.
Det har blivit mycket roligare sedan dess, det mesta. Med fokus på rätt ställe blir ångesten mindre och glädjen större.
Och imorgon, det blir nog tufft – men kul!
