Snälla, gör mig en tjänst. Se det här. På mig reser sig håren på armarna när jag ser det, jag blir så gripen av det att jag gråter.

Förstår ni? Förstår ni nu, varför det är så viktigt att vi fyller våra barn med mer än att de är fina, gulliga, snygga och vackra? Att vi fyller dem med i princip allt annat än just det?

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=M6wJl37N9C0]

Jag var aldrig sötast när jag var liten. Jag vill inte säga att det var svårt, och självkänslan var bra ändå. Fotbollen hjälpte mig mycket med det – för jag var väldigt, väldigt bra. Jag kunde alltid luta mig mot det. Jag hade min identitet i det, min respekt från (skol-)omgivningen i det.
Sen sjöng jag lite också (konstigt nog), och spelade musikal. En klasskompis var också med där, och hon var allt annat än en stjärna i idrott men oj, vad söt hon var. Jag tror inte de vuxna som pratade med oss och direkt vände sig till henne och undrade “vad månde bliva av dig när du blir stor egentligen?” tänkte på vad de sa och vad de sände för signaler. Då menar jag inte bara till henne…
De sa rätt ut att hon var så söt, och vart skulle det där midjelånga håret, de ljusblå ögonen och skrattgroparna ta henne? Hur skulle hon se ut som vuxen egentligen, vart skulle detta sluta?

Vi var typ 12, och jag stod bredvid. Jag minns så väl att de inte frågade mig. Jag minns känslan av det. Den var inte angenäm. Men jag undrar också om den var det för henne? Säkert när hon tog sig så “långt” som till att bli skolans lucia och utsedd till snyggast på gymnasiet. Men sen, när hon landade i serveringen på den där restaurangen? Landade i verkligheten?
Hon gifte sig och fick barn, mycket mer än så vet jag inte, och jag hoppas såklart att hon blivit lycklig. Hon var en äkta rar tjej och kan inte klandras för att hon – vad jag märkte/minns det enbart uppmärksammades för det yttre av sin omgivning, av de vuxna.

Själv vässade jag andra områden. Såg till att göra något av det där läshuvudet jag begåvats med. Byggde en rapp käft och förmågan att skämta och se humor i saker, och förmedla den. Lärde mig vara framåt och social, ge ett starkt intryck och våga stå på mig. Känner ni igen mig idag, gav det något i det längre loppet? Jag tror det. Men det var inte alltid lätt. När hon där bredvid var så vacker.

Att jag åt alldeles för lite en period på gymnasiet tror jag nog mer beror på att jag inte hann med mellan alla träningar, brukade jag iallafall hävda och gör kanske än idag, men helt sunt var det förmodligen inte att jag inte kunde äta när någon såg där i gymnasieskolans lunchmatsal. Att jag numera när jag är vuxen trots att jag är fullt normal, och faktiskt jämfört med majoriteten lite extra stark och uthållig slås av bitterhet kring delar av min kropp och utseende – det tror jag är grundat långt tillbaka. Bara lite förstärkt av mediedrivet runt om mig som vuxen.

Så, har ni tagit er tid att se klippet nu?

Kanske förstår ni också varför jag inte är överdrivet förtjust det där med att poängtera att det är viktigt att vara fin och att göra min dotter till en gullig liten tjej med de sööötaste små rosa kläderna? Att jag har svårt att förstärka de sidorna, att jag är så mån om att ge henne alla möjligheter och inte en begränsning i sitt kön och vad hon då förväntas vara eller se ut som?
Just.

Hon är ju värd så otroligt mycket mer. Hon ska från början få veta sitt värde, vad/vem hon är och ska respekteras för, och uppmuntra henne till att ytterligare stärka det hon är bra på och tycker om. Sina starka sidor och gåvor.
Att hon aldrig kommer vara sötast – men garanterat vara pretty intelligent, pretty creative och pretty amazing.
För att det är det viktigaste jag kan ge henne, och det viktigaste hon kan ge sig själv.

Det.

Följ mig!

Mer läsning...
Paleochora - mysig by på Kreta
Det fria livet som egenföretagare (?)