När jag växte upp hade jag Karin. Vi satt nästan ihop. Min bästa vän, roligast och snällast av alla – och inte bara min allra närmaste vän utan också min största trygghet. Ingen kom åt oss när vi var vi två. Öppna var vi då som nu och många vänner hade vi, men vår vänskap var speciell. Ordet Bästisar må vara fånigt men det finns inget som bättre beskriver det än just det ordet.
Det är svårt att vara barn, tweenie, tonåring. Man är skör, det är lätt att få knäckt självkänsla såväl som självförtroende av personer i sin omgivning. Vi klarade de värsta knäckarna med hjälp av varandra. De tog sällan så hårt. Vi tyckte tjejen som skrattade åt framför allt andra men ibland också åt oss var elak. Så tillsammans valde vi att inte skratta med. Nej, det är inte så lite det när man är 11 och själv rädd att vara den som blir skrattad åt. Vi bjöd den mest utsatta i klassen på våra kalas, och till oss vågade hen komma, och vi vågade stå upp. I backspegeln har jag förstått att vi var väldigt starka, både individuellt och ihop. Framför allt ihop.
Så man ska inte underskatta tvåsamheten.
Men man ska inte heller tro att det är något som är inbyggt just hos tjejer. Många är vi nog som på ett eller annat sätt pushats att tro det. Och, är det något vi får höra så blir det såklart så. ”Tjejer kan aldrig umgås tre och tre” – vad händer när ett litet, påverkbart barn får höra det? Hen tror såklart att det är så, och letar de där sakerna som är fel istället för tvärtom – allt som är rätt.
Det där är något vi själva skapar.
Om inte våra tjejer, eller våra barn för den delen, får lära sig att alla sätt att umgås är rätt (så länge alla är snälla och behandlar varandra med respekt) så kommer de inte heller kunna det som äldre. När Max blev utesluten från två små 2-3-åriga tjejer i somras vid ett tillfälle och det viftades bort med ”typiskt tjejer” så kände jag lite sorg inombords. Låt det vara att barn ibland totalt hittar varandra och har svårt att släppa in, det är naturligt, men låt det inte vara något som vi själva skapar, den där tvåsamheten som enda alternativ just för tjejer. Det kommer inte automatiskt med kön!
Stella har med sig en ny kompis hem idag för första gången. Och Stellas ”bästis” blev också sugen på att hänga på, så idag hänger de tre efter dagisdagens slut.
Jag vågar tro att det kommer gå hur bra som helst. Om inte annat så är det just det vi ska försöka lära dem. Vi tänkte först att det kanske inte var någon bra idé, men herregud. De är nyss fyllda 5 och har nyss lärt sig leka bra överhuvudtaget. Nu är det upp till oss att inte lägga några begränsningar utan istället hjälpa dem att visa vägen. Tre härliga små tjejer. Tre små barn.
2 och 2? Än så länge är denna konstellation vanligast hos oss. Stella, tre kompiskillar och lillebror.