Idag har jag bestämt mig. Jag hoppar inte på något Lidingö Tjejlopp på söndag vilket jag tänkte göra lite spontant sådär, och jag kommer förmodligen inte göra någon hel tjejklassiker under 2014. Just nu har jag mer sug på att vara med familjen och mindre att dra ifrån dem för att göra egna träningsgrejer. Loppet på söndag hade varit några timmar i teorin men ändå påverkat min kväll innan och i praktiken hela vår söndag. En viktig dag, för en familj med två små barn och två heltidsarbetande föräldrar. Det lockar inte riktigt.
Däremot lockar (tjej-)klassikern, men inte att göra det utan en eller flera vapendragare. Det tar för mycket tid. Vad jag sagt länge är att jag tänker köra Tjejvasan om det blir ett arrangemang genom jobbet (vilket det förmodligen blir) och det kan jag nog fortfarande vara sugen på för det var helt fantastiskt – loppet såväl som träningen inför det. Men övriga grenar tar bara en väldig massa tid (samtidigt som det kostar rätt mycket) och jag har inte fått med mig någon på det. Att göra det ihop med en kompis vore förstås värt hur mycket som helst.
Sen ska man aldrig säga aldrig, men jag kommer inte börja med Lidingö i helgen. Jag kan likväl börja med Tjejvasan om jag nu kör den. Det är bara smart att börja med löpningen, tänker jag, för det är så lätt att vara sjuk den här perioden och missa planerade lopp men nej. Jag springer inte Lidingö i år.
Lite (mycket) sorg över mitt beslut känner jag, men jag tror ändå det blir bäst så. Hur häftig känsla det än är att bestämma sig för att våga börja.
Det får bli en annan gång, verkar det som.