Tough Viking 2014 – Känslan och stoltheten!

Alltså upplevelsen jag hade på Gärdet igår – wow! När jag tänker på det såhär i efterhand så är det med en värkande kropp men framför allt en mäktig känsla av stolthet. Jag genomförde Tough Viking varianten i Stockholm som är ”Nordens största och brutalaste Obstacle Race och består av hårda, blöta och utmanande kilometrar fyllda med massor av brutalt stora hinder designade av specialister inom Kustjägarkompaniet. Hindren är konstruerade för att ge deltagarna maximal utmaning och utgörs av bland annat eld, is, el, taggtråd, lera, vass, armgång och amerikanska fotbollslag. ”

Förstår ni? 15 kilometer pepprat med tuffa hinder, både fysiskt om mentalt utmanande. Kilometrarna joggas över gropiga åkrar med långt gräs, simmas i vatten, vadas i kärr och dy.

Jag är så stolt över mig själv. För att jag genomförde men kanske främst för att jag vågade starta. ”The miracle isn’t that I finished, it is that I had the courage to start”, som jag senast mässade efter att jag körde Tjejvasan. För hur vanligt är det inte att fastna just där?!

IMG_4694.JPG

Jag körde tillsammans med min starka kompis Jesse och grymma löparen och NMT-ledaren Pernille som jag känner genom bloggandet. Det var fantastiskt att springa tillsammans! Och som vi gjorde de! Vi sprang – på fullt allvar – med leenden på läpparna mest hela vägen och vi joggade lugnt och pratade mycket. Var eventuellt lite irriterande för omgivningen i den framtoningen, haha. Men det var ju just det att 15 kilometer kräver att man hushåller med krafter och låter löpningen vara transportsträcka. Så kändes det också. Vi gick i princip aldrig (undantaget några branta backar där det hade slösat onödig energi och när J fick kramp efter 12 km) utan joggade i behagligt tempo. Rullade på utan tvekan. Njöt. Fast det bästa var förstås att hjälpa varandra över hindren. Ge extra kraft upp för väggar och ner för dem, ge trygghet i vatten när hinder skulle simmas under, peppa när utmaningar kändes stora. Det blev många high-fives under loppet och att springa i mål hand i hand var en självklarhet.

IMG_4695.JPG

Tack Pernille och Jesse! Jag är så glad att jag fick göra detta med er!

IMG_4700.JPG

Henke, Mats och Johan körde också, och de startade en halvtimme efter oss och gick om oss precis på slutet – just enligt min tanke innan när jag anmälde mig till just den tiden. Så grymma grabbar!

Jag var sliten men ändå fräsch i mål, jag höll hela vägen. Galet smutsig förstås, alla turer i djup dy eller krälande på marken i lera hade satt sina spår. Kolla in armen på översta bilden till exempel. Väl hemma några timmar senare lade jag en lerig kropp fylld med blåmärken i ett skönt bad med en badbomb…

IMG_4705.JPG

De här benen alltså! Den här kroppen! Jag upphör aldrig att fascineras över den, vara tacksam. Vad är utseendet i en kjol mot hur de bär mig genom livet?

…och ungefär samma behandling fick familjens kläder. Undrar om de någonsin kommer bli rena?

IMG_4707.JPG

Ja, det var en klart mäktig dag och det var ett glatt och stolt par som höjde den där svarta medaljen (som man får när man kör det långa loppet, de kortare varianterna som finns ger en röd) efter målgång.

IMG_4717.PNG Lite mer rapport om hindren kommer vid tillfälle! För det här ska jag njuta av ett tag nu. Kanske var det en once in a lifetime