Tack kroppen! (och varsågod)

Jag vet. Jag vet att jag är väldigt lyckligt lottad som får må så bra under min graviditet. Helt ärligt så känns just nu ingen egentlig skillnad mot mitt vanliga jag – jag känner mig i princip lika stark och lika pigg, men tänker förstås på hur jag rör mig och försöker vara smart och tänka långsiktigt. Utöver den allmäna känslan så är läget att jag tror jag gått upp kanske 6-7 kilo de här första 25 veckorna, men märker det inte nämnvärt annat än i spegeln.
De som inte har det lika enkelt lider jag med. Konstant illamående eller smärta måste vara enormt jobbigt både fysiskt och mentalt. Jag fick ett riktigt uppvaknande och insikt när Beatatjata nyligen bloggade om sin tredje graviditet och sin svåra Hyperemesis gravidarum, som det heter när man har konstant illamående under större delen av (eller hela!) graviditeten. Mardrömmen! Ytterligare två i min närhet har liknande problem och ja… Jag lider verkligen med de som inte har turen att få må bra. Den här resan alltså… Jag hoppas alla respektive har vett att uppskatta sina gravida partners och det de faktiskt går igenom.

Ibland undrar jag för övrigt om en riktigt välmående och aktiv graviditet är provocerande? Jag hoppas inte det. Jag hoppas de som får må bra har vett att uppskatta det, och att alla förstår att inte ett enda graviditetssymptom överdrivs. Mår man bra säger man det och förhoppningsvis lever efter det. Klagar man på något så är det för att något på riktigt är jobbigt. Punkt. Olika kroppar, olika förutsättningar, olika lotteri. Olika vid olika tidpunkter. Lyhördhet – Viktigt.

Nåväl. Idag tog jag, efter lite för många dagars vila och stark motivationsbrist, fram lite prylar från hemmagymmet och körde ett enkelt pass på altanen med marklyft, rodd, axelpress, bicepscurl, knäböj, sumo-knäböj, höftlyft och tricepspress, i superset á 4 varv med 20 svingar mellan varje avslutat varv av superset. Ett spontant komponerat pass utifrån tillgängliga redskap. Fint så. Imorgon hoppas jag på ett bättre pass med mer pepp, när jag verkar få träningssällskap av bästa sort.

Efter passet fick det bli ett dopp. Nu när det är så varmt ute har poolen gått från 28 till 30 grader och till och med jag älskar det. Att kvällssimma bara jag och Henke medan barnen gör något helt annat (läs: kollar film och gör sig redo för läggning) är en lite extra härlig grej, får jag säga.

Ingen bild på oss i vattnet – men en synkroniserad skruv från helgen. Äntligen poolväder efter några inte allt för bra poolägarmånader…