Känslan imorse med total träningsvärk i hela ryggen var väl inte helt oväntad och inte helt icke-angenäm heller. Det är rätt härligt med träningsvärk ändå, även om det stramar och drar mest överallt. Jag tackar Clara (som stod för gårdagens pass) och de där evighetslånga järnstaketen med tillhörande pelare för det!
Däremot var det ju onödigt att på väg till jobbet i morse kliva snett på en kullersten med träskorna, och vricka foten så till den grad så jag fick sätta mig och andas i en tio minuter innan jag ens kunde tänka tanken att försöka linka vidare under stor smärta. Aj! Jag brukar klara mig bra från vrickningar vilket annars är mer regel än undantag när man spelar innebandy, och har nog egentligen rätt starka småmuskler i vristerna som brukar kompensera så det sällan blir något värre. En rejäl felklivning med höga träklackar var dock för mycket (eller kan relaxinet i kroppen tänkas påverka?), och det är tur att jag är uppfostrad i fotbollens och innebandyns anda som säger att man kan belasta till smärtgränsen så det är väl bara att bita ihop helt enkelt. Den grenen behärskar jag. Den planerade lunchpromenaden fick dock stryka på foten (hoho), men jag är tacksam att jag tack vare den var utrustad med alternativet joggingskor i väskan idag. Fast aj vad ont det gör.
I sinnet är det dock desto lättare känsla än i kroppen. Stella var så himla gullig i morse när det var upprop till ettan och det kändes så stort att hälsa på en ny lärare och se henne med sin blivande klass i ett eget klassrum med bestämd plats med namnskylt och allt. Att börja förskoleklass kändes stort, men detta är ändå större på något sätt. Skolvärlden, på riktigt. Barnen verkade dock allmänt mer oberörda än alla föräldrar. Jag blinkade hårt för att mota känslotårarna i ögonvrån. Fina barnen och livet.
Jag har tänkt lite på vad som gör att mitt sinne känns så lätt förutom just skolstarten och med det den mysiga starten på dagen, och det är nog att vardagen är här på riktigt nu rent allmänt. Det känns lite som en lättnad med rutiner och vardagslunk, för alla. Jag gillar vardagen. Jag älskar avbrotten från den, men jag älskar också vardagen både med och utan guldkanten. Det är liksom där det händer, ändå.
Och i magen sparkar bebisen.