Det här är jag – och Tjejmilen 2016

Jag dricker latte och äter kanelbulle. Bakar rawfood och köper ekologiskt. Lagar välkomponerat från grunden och köper kebab. Fräser på mina barn när jag tappat tålamodet, men kramar dem och pratar om livets spännande saker betydligt oftare. Fastnar i soffan och tar ibland alldeles för lång tid på mig att slutföra (hemma-)projekt, men har ambitionen, idéerna och viljan att genomföra dem. Hinner inte alltid ha koll på allt i mina vänners värld, och ibland glömmer jag av sånt de berättat – men jag har många för jag tycker så mycket om så många, och jag är närvarande när vi ses – och jag ser till att vi ses. Jag dricker vin ibland, ibland ett glas för mycket eller “i onödan”, och jag anstränger mig för att inte dricka cola zero när jag egentligen borde nöja mig med vatten. Jag gråter sällan och skrattar högt. Jag bär barn, föder barn och återhämtar mig. Jag prioriterar ibland bort träning till förmån för allt annat, men jag tränar alltid. Tillräckligt. Regelbundet. Utan slut, som en livsstil. Sådant som jag känner för för stunden, eller det jag behöver allra mest. Luststyrt eller målmedvetet – ibland antingen eller, ibland både och.

Den 19e juni tog jag mina första löparsteg efter min sista graviditet (7 månader tidigare). Därefter har jag sprungit två gånger för träning (max 4 kilometer), två gånger för upplevelse (Åre och Hemavan) och igår – drygt två månader efter de där första stapplande löpstegen efter lång postgraviditetsrehab med fokus på inre magmuskulatur och bäckenbotten  – sprang jag en mil.

Ungefär så känns det när jag tänker på min Tjejmil igår; Tjejmilen 2016. Det var ju förstås inte meningen att jag skulle springa – med så obefintlig träning och allt – så det var enbart för att stödja Plan International som jag gjorde det. Men snacka om ett schysst träningspass, i sällskap med så många peppade tjejer!

Jag hade fokus på att njuta loppet igår – när jag för en gångs skull skulle springa så krav- och prestigelöst. Jag gick ut i ett tempo som det skulle kännas som att jag skulle kunna hålla hur länge som helst. Redan efter ett par kilometer hade jag ont i benen – de var väl ovana – men inte värre än att det bara var att mata på. Vid 8,5 kilometer sprang Alla kan träna-Ida förbi mig med farthåll-ballong för 55 minuter, och jag visste att hon startat 5 minuter efter mig och insåg att jag skulle kunna springa under timmen om jag hakade på henne. Så det gjorde jag, för sådär sista kilometern kändes det som ett bra mål.

Tacksam för att få koll på tiden helt plötsligt bara sådär, och kunna ta rygg på Ida – men framför allt så mysigt att få en pratstund efteråt. 

Så kom det sig, att jag sprang in på 59:20 – ganska långt ifrån mitt personbästa och mitt tidsmässigt överlägset sämsta någonsin – men ändå på något sätt som den allra gladaste, och mest välmående, Tjejmilen någonsin.

Jag hängde med Annika igår – som sprang på en grym tid!, och blev extra glad också av att träffa Systrar i bergen-Johanna och Lady tramp-Johanna (som även är guide för Systrar i bergen) efteråt. Favorittjejer!

Här summerade jag 2012 alla mina Tjejmilen genom tiderna, och här om Tjejmilen 2013. 2014 körde jag Tough viking istället och förra året var jag väldigt gravid den här tiden. Nästa år? Njae… kanske springer jag, men inte med någon satsning på milen. Jag är mer sugen på upplevelselopp, ändå!

Följ mig!