Från hög till ganska låg

Jag har känt mig så hög sedan vi åkte hemifrån. Äntligen en riktig resa igen. En med en massa upplevelser, och en stor blandning mellan avslappning och traditionellt semesterhäng till nya upplevelser. Det har varit som en stor tripp, känns det som.

Barnen har gillat det hela, och varit så entusiastiska om cirka allt. Så häftigt, och så glad jag är över att dela detta med dem, och se deras barnsliga förtjusning över allt från apor i Monkey forest till hinduistiska tempel och härliga pooler. Jag har känt mig betydligt gladare över att vara på resa med dem än jag känt frustration över att inte alls kunna resa på mina villkor och verkligen se och göra det jag vill. Det kommer på köpet med små barn – så är det bara.


Så nog har inledningen varit fantastisk – men så vaknade Stella igår natt med feber och illamående, och ungefär lika snabbt som vi landade i sjukstuga så ändrades hela känslan. Det är så lätt att, trots att stök och pyssel som kommer med små barn, tänka att det är så enkelt och njutningsfullt ändå – men så vänds allt med en febertopp. Iallafall för mig. Då undrar jag vad jag släpat ut dem på, och blir inte så lite självkritisk.

Feber är ju sällan något dramatiskt, men det är lättare att känna så hemma – där man är bekant med de virus och åkommor som finns. I ett land med denguefeber (och i väldigt ovanliga fall tyfoid och malaria) känns det inte riktigt så.

Resa med barn är givande, och lika enkelt som jobbigt – men allra mest fantastiskt. Tills de blir sjuka. Så nog var det en tuff dag igår ändå, den där då vi skulle spela lite oberörda och göra en härlig dag åt lillebrorsan som fyllde 6. Att 1-åringen är frustrerad och ovanligt gnällig (där heter sjukan förkylning – helt vanlig och icke-oroande men går utan tvekan ut över humöret) struntar jag ens i att nämna (nästan), för jag som är mammaledig skulle haft det ungefär lika hemma.

Men iallafall.

Vi var galet lättade när Stella idag vaknade feberfri. Det var inget dramatiskt! Men, en ordentligt sliten mage och hennes energinivå nu, fredag kväll, efter två dygn med noll energiintag är obefintligt. Eftersom febern är nere sedan inatt och vi får i henne vätska så är jag inte orolig och vet att det vänder nu – men jag kan bara inte vänta. Snälla, låt det bara gå över så vi kan återgå till härliga dagar med full energi igen!


Så, så har vi det här på Gili. Jag har gått från att vara helt hög till att vara lite låg, och det känns så ovärdigt detta fantastiska ställe (och de andra barnen). Imorgon hoppas vi på piggare känsla – håll tummarna!

Följ mig!

Mer läsning...
These days och blogguppdatering på g