Tankar mot en föräldraledighets slut

Tänk att man – eller jag bör kanske skriva “jag” – alltid mot föräldraledigheternas slut har börjat känna mig så färdig. Jag har inte känt det tidigare än vid en tidpunkt då det är okej att börja se fram emot att jobba – alldeles strax innan jobbstart. Det är det mentala som funkar så – när man ser ett slut på något så ser man mer fram emot det. För mig gäller det en situation som mammaledigheten nu såväl som under ungefär alla resor.

Och nu är jag där vad gäller mammaledigheten, även om det är nästan två månader kvar. Jag längtar inte till jobbet än, utan njuter av sista veckorna med sista bebisen. Hon som gjorde vår familj fulltalig, som smälter in så självklart och bara hänger med – men samtidigt tar så oerhört stor plats.

Snart är det förskola och nya tider som gäller. Så har det inte varit de andra gångerna, för då har jag börjat jobba tidigare och lämnat över till en man taggad för pappaledighet. Det är verkligen inte kul att det inte är så den här gången, men den här gången var förutsättningarna annorlunda och vi visste det från början. När vi diskuterade en eventuell trea så visste vi på en gång att det i sådant fall, till skillnad från de två tidigare gångerna, inte skulle finnas några alternativ – och såhär sista gången, och ärligt talat en riktig “bonus”-omgång lite sådär en bra stund efter de andra – så har jag från början bestämt mig för att njuta av det istället. Av tiden med Meja, av hemmatiden, av livets förmodligen sista riktiga jobbpaus och av att ha fokus på det viktigaste i världen.

Att missa en delad föräldraledighet är inget jag någonsin skulle rekommendera någon, framför allt inte de första gångerna – för det förstärker roller något enormt. Hade vi inte haft 8 år som föräldrar bakom oss, med kunskap om livet med barn och redan invanda – jämställda – roller som föräldrar, hade vi säkerligen aldrig kommit ikapp från en utebliven pappaledighet. Det är vad jag tror, och jag lämnar det med det – och att jag tycker att pappamånaderna är positiva och att man om man väljer att göra såhär, och med det i många fall påverka ens roller för oerhört lång tid framöver, så kan man betala det själv (i utebliven föräldrapeng pga öronmärkta månader vill säga).

Mina tankar när jag vaknade imorse, och som jag egentligen tänkt skriva om (tänk som ett inlägg kan utveckla sig ändå), var hur jag vill ha mina sista veckor av föräldraledigheten. Det enda jag vet är att jag ska njuta nu, utan måsten. Det är så lätt att få dåligt samvete av lugna dagar och vila, och jag är något av en expert att lägga just sådant i sista hand – men det är det jag ska göra. Njuta varje dag utan dåligt samvete, och bara göra det jag och Meja vill. Som idag – sovmorgon till 9 för oss båda (!), och nu en timme senare ha skönaste kläder på och inte tänka ha så mycket annat förrän jag ska lägga mig igen. Lugn, hemmafix, en promenad, hämtning, myskväll hemma – denna första av 5 hemmadygn själv de närmaste 7. Det kan behövas – men framför allt så är det vad jag vill ha.

  1. Njut!

    Jag njuter oxå även om
    Senaste månaderna mest präglats av sjukdomar… blir typ galen!!! Men men det hör ju till!!!

    Du har väl två fantastiska resor att se fram emot? kramar

    1. Ja, det är ju underbart… Men ettåringar är betydligt mer krävande än den mindre bebisen, phew alltså!
      Sen har vi också haft sjukdomar – inte lika allvarliga som ni men förkylning och hosta så att t.ex öppna förskolan och annat som skulle uppskattas av Meja gått bort. Vi skulle verkligen behöva den stimulansen.

      Ja, jag har härliga resor att se fram emot, flera under våren. 🙂

  2. De allra flesta mammor VILL vara hemma och de
    bestämmer först ur sitt eget intresse och sen får
    mannen ta det som blir kvar. Det är KVINNAN
    som är problemet och som skall påverkas och
    inte se mannen som problemet. Det kom redan
    regeringens utredare fram till 2006, vilket var
    Karl-Petter Thorwaldsson. Thorwaldsson utredde
    på Perssons uppdrag föräldraförsäkringen och är
    nu LO:s ordförande.

    1. Ja, jag tror absolut de allra flesta mammor vill vara hemma, och de allra flesta pappor också. Om det är mamman som inte släpper in eller pappan som inte till varje pris vill bli insläppt tror jag är svårt att säga – men jag tror nog att alla föräldrar oavsett kön bidrar starkt till hur det blir – både när det blir mer eller mindre jämställt.
      Jag tror inte att man kan generalisera och säga att KVINNAN är problemet. Jag tror det är betydligt mer komplext- och ömsesidigt – än så.

    1. Han är inte anställd i Sverige den här gången. Så vi visste det från början. Det var liksom “ska vi ha ett barn till så kommer upplägget behöva vara såhär”. Fast, det hade väl gått om man kämpat med näbbar och klor, och hade det varit första barnet hade vi säkert valt att offra mer av det andra. Nu var det mer en dealbreaker från början så att säga. Jag är inte nöjd med det, det är väl egentligen ingen av oss, men utan insikten från början och valet så hade Meja inte funnits. Så på det sättet blev det förstås bra!

      Något som dock varit positivt är att min man lämnat de stora alla dagar (då han inte rest, men det är inte så mycket ändå). Så han har haft jättemkt kontakt med skolan och har bättre koll än vad jag har på deras scheman och vad som ska med osvosvosv. Det är positivt för att inte behöva känna att jag har 100% av logistiken gällande barnen – och även om det är mer närvaro hos de större (och med Meja på kvällen för att inte tala om vem som är bäst att lägga och att ta nätter….) så ger det ändå en bra fördelning vad gäller allt utöver mina vardagar 8.30-17 så att säga.

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ mig!

Mer läsning...
Skitouring, SAS-strejk, drömresa och Kolmårdenpremiär