Den här vintern har varit extrem för oss med alla resor. Sedan mitten av december har vi varit en månad på Bali, jag har varit en helg i Åre, Henke har varit i Andermatt vid två tillfällen och totalt 8 nätter, jag har varit en vecka i Kapstaden, vi har åkt skidor i Dalarna två helger och jag har haft en natt och två skiddagar i Sälen, vi har varit i London och jag har fyllt 40 och firat med familjen såväl som haft en stor fest. Det är rätt intensiva 2,5 månader… men nu är vi på ”andra sidan” alla roligheter. Fast ändå förstås i början på allt kommande – det är ju inte så att roligt tar slut, men vi lägger den kanske mest reseintensiva tiden (utöver långresor) någonsin bakom oss. Så grymt vi haft, men så skönt det känns! Post-rese-stress-syndrom? Inte en sekund!
Nu landar vi, och ser fram emot några hemmahelger innan vi överhuvudtaget ger oss iväg mer än några kilometer eller så. Jag hoppas på ytterligare en sväng till Romme innan säsongen där är över i månadsskiftet mars/april, och kanske kan påsken bjuda på något fjäll – hoppet lever.
Men nu – vardag, och inte vilken vardag som helst utan snart en med tre barn i skola eller barnomsorg. Det känns mäktigt! Å ena sidan har tiden med Meja – som nu är drygt 15 månader – gått fort, men samtidigt så känns det som att hon varit här så länge. Och tänk vad de lär sig på den tiden, de små. Jag förundras varje dag, av hur hon helt plötsligt kan nya saker. Många ord och ännu mer förståelse förstås – familj och namn, djur och saker, sånger och annat – och inarbetade rutiner och ja. Det är mäktigt, livet med små. Hennes storasyskon är fortfarande mer än kära i sin syster och sprider sötheter omkring sig. Idag var de ytterst sura att inte få hämta Meja från förskolan, men så går hon förstås inte hela dagar än. Snart, så.
Hennes inskolningspremiär gick iallafall bra med glada miner och stor nyfikenhet på och intresse för ungefär allt på förskolan. Hon åt glatt, sov gott och länge (efter inledande vilda protester), fick lärarna att konstatera att ”det kommit en bestämd tjej” på mindre än en halvtimme och jag har hopp om att hon kommer att trivas. Det finns mycket kvar att lära vad gäller rutiner och hur man uppför sig på förskolan (hehe), men det ska säkert sitta efter den här veckan. Imorgon kanske jag lyckas lämna en liten stund, vi får väl se hur hon reagerar då…