höstvinter i Åre

Höstvinter i Åre

Det talas ofta om att norr har en femte årstid; vårvintern. Då när snön ligger kvar och bjuder på samma aktiviteter som vintern men dagarna är långa och ljusa, och det ofta är tillräckligt varmt för att ha några lager tunnare på sig på kroppen. Ordet höstvinter är desto mindre vedertaget. Jag tror aldrig jag hört det faktiskt, och en snabb googling visar på ytterst få träffar – men ett samiskt ord finns tydligen för höstvinter; tjaktjadálve. Att söka på det ger fortsatt riktigt få träffar.

Men, efter den här helgen i Åre är höstvinter det ord jag tänker på för inget annat kan nog bättre förklara hur miljön känts. Det har varit höst i byn och knallgula fjällbjörkar på fjället, täckta av ett tunt lager snö. Intensivt röda växter mot vita vidder. Gröna granar på bergssidan, frostigt vita på samma fjälls toppar. Åres berg är inte direkt tillräckligt höga för att bjuda på olika klimatzoner, men ändå är det exakt så det uppfattats. Höst möter vinter, höstvinter. Det är nog en del höst kvar i Åre innan vintern tar vid – men en sådant smakprov denna helg gett! Hela världen har varit som en tavla.

Helgens tre dygn har bjudit på tre vandringar.

Tre vandringar i Åre

Östra leden (215) upp på Åreskutan i snö

Det är egentligen inga andra årstider som Åres berg kan upplevas just såhär. Då det är möjligt att gå sommarens leder och få samma vyer, men att göra det med lite större utmaning. I lördags tog vi en för mig ny led upp på Åreskutan; 215 ”Östra leden” som nog är en av de populäraste lederna för att gå upp till toppen från byn. Vi inledde för att förlänga lite extra runt Totthummeln vilket var enkelt om än rätt halt på sina ställen, men bara kort efter att vi passerat Fjällgårdsexpressens toppstation låg snön tjock. ”Åreskutan är täckt av ett lätt pudertäcke av snö” sa de på morgonens vädernyheter, och inget kunde vara mer fel. Något lätt pudertäcke var det inte tal om utan rejäla sjok av tjock snö.

Vi pulsade och klättrade, halkade på stenar helt täckta av blank is, kunde inte undgå att kliva ner i djupa myrar för att snötäcket var för tjockt för att visa hur vattnet skulle kunna undvikas. Att gå hela vägen upp via Östra leden (inklusive turen runt Totthummeln och en bits omväg ner mot Björnen och tillbaka) tog nästan 3 timmar. Dagen innan hade vi gått upp på Totthummeln så vi trodde att vi var förberedda både på snöläget och temperatur, men det var långt ifrån samma sak. Vandringen upp gick ändå super – även om den kändes lång – men väl på toppen hade vi båda stelfrusna tår av vattnet som runnit in över kanten under myrplurren, och knappt någon känsel i ömmande fingertoppar. Vi var förberedda för och inställda på att fortsätta väldigt långt även efter Åreskutans topp, genom leden 217 ner mot Huså och avslutningen av 211 Åreskutan runt, men det var inte läge för det i lördags. Förutsättningarna var inte där, det hade bara blivit klättring/pulsning ned på leder som är klassade som svarta redan från början. Den turen får det bli någon gång när snön inte ligger, helt enkelt.

Men, så fint det var! Östra leden upp på Åreskutan kommer jag tveklöst att göra igen.

Här kan ni läsa om olika vandringar upp på Åreskutan, med lite extra barnvinkel
Här kan ni läsa om en höst då vi i slutet av oktober
tog den brantaste och kortaste leden upp, Vertikal K

Totthummelns topp

Totthummelns topp ja – den gick vi upp på i fredags, som en något stretchad lunch med inkluderade friskvårdsminuter. Jag blir aldrig mätt på utsikten därifrån, och att det bara tar knappa timmen från byn (i snö) och mycket kortare än så ner igen gör det till en av mina absoluta favoriter.

Stendalsrundan / Jörgens under höstvintern

I somras skrev jag om hur vi cyklade leden Jörgens, som sträcker sig från strax ovanför VM8:ans toppstation, och från Stendalen ned till byn – och förra hösten gick jag samma sträcka som i egenskap av vandringsled (210) heter Stendalsrundan. Idag gav vi oss iväg på den igen, men efter de senaste två dagarnas fjällbestigningar kände jag mig totalt mätt på att gå uppåtuppåtuppåt så jag övertalade Henke att vi skulle börja leden uppifrån och ta hjälp av liftsystemet. Många cykelleder har varit stängda på grund av snön och isen, och så även liftarna – men VM6:an fick lyfta upp oss de mesta nödvändiga höjdmetrarna och sedan gick vi upp på Mörvikshummeln och vidare bort mot VM8:an genom just en stängd cykelled. Och så fick vi vår Stendalsrunda nedåt. Det är helt klart min favoritriktning. Vyerna mot bergmassiven runt om Åre är så maffiga, och utsikten mot Åre och Åresjön ljuvlig. Vi hade två helt ljuvliga timmar vandrandes (och inte klättrandes, yippie), och trots en hel del snö var det inte alls svårt eller jobbigt. Gnistrande snö, glänsande löv, skimrande bergstoppar, värmande sol. Höstvintermagi!

Kvalitetstid tillsammans

Att åka till Åre ihop, jag och min man alltså, är den mesta kvalitet jag vet. Vi har haft det chill hemma i lägenheten och såklart har bastun gått varm efter våra vandringar, och vi har haft härliga kvällar i byn. Käkat middag på tre absoluta favoriter; Supper Åre, Vinbaren och Werséns, och träffat vänner och hängt kvar i byn på äsch vi tar en öl till. Den kombinationen!

Nu rullar tåget hemåt, vi har gott om energi och jag ska inte låta febriga rapporter hemifrån och VAB i sikte påverka humöret för själen är så fylld av solsken efter denna helg. Och tänk, att nästa gång vi kommer är det skidsäsong! Två månader kvar tills dess. Älska årstider – och helt klart höstvintern.