dalarna barn

Det kom ett minne

Idag skriver Sofia fint på Instagram (stories) om sin farmor som just gått bort, 93 år gammal. Hon visade några bilder från sin farmors resor, de där för länge länge sedan.

Det drog upp ett minne i mig, ett jag inte visste om att jag hade. Det kom till mig, i denna sekund.

I min farmors lägenhet fanns ett rum som inte användes så ofta. De bodde i en 3:a, min farmor och farfar, och det lilla gästrummet användes inte flitigt. Kanske att vi barnbarn någon gång sov där, tätt ihop på hela golvet. Vi fick plats. Och det förstås – de hade ju fått plats hela familjen där en gång i tiden när min farmor och farfar var långt ifrån det utan bara föräldrar och deras barn var fem till antalet. Fast kanske bodde aldrig alla där samtidigt? Det skiljde ju trots allt 19 år på deras äldsta och yngsta barn.

Men iallafall.

I gästrummet stod en tung sekretär, en sådan där i mörkt trä ni vet. I en av de lådorna fanns ett skrin. Jag ser det framför mig, och vad än konstigare är så känner jag lukten av det i mitt doftminne. Papper, gammalt, dammigt. Lite instängt sådär. Men bärandes en historia.
Jag tror kanske att ingen tittade där så ofta, i sekretären och skrinet däri. Det var nog kanske bara jag, ett barnbarn av 9 och väldigt länge det yngsta.

Jag tog avsked av min farfar i sängen i det rummet rätt många år senare, sett till antalet år jag levt. Jag hade just börjat övningsköra. Gör du det nu? sa farfar. Är du så gammal nu?
Jag minns hans tunna hand, och den smala sängen i gästrummet.
Och sekretären där bredvid.

Jag tittade på bilderna som låg där i, satt länge på golvet och gjorde det. Små, fyrkantiga, svartvita. Lite suddiga men ändå klara. Farmor och farfar uppklädda på ett sätt jag aldrig annars såg eller sett dem. Långa rockar, någon hatt eller en basker på. Eiffeltornet i bakgrunden. Eller en flod, en okänd bro. Jag fick inte nog. Jag minns hur jag drogs till skrinet varje gång jag var där. Tittar du på de där gamla bilderna, Lisa? sa min farmor och skrockade. Hon gjorde ofta det.

Tiden man hade hos sin farmor och farfar innan iPaden fanns. Visst är det lite sorg att den är förbi?

Ställena kände jag kanske igen, lite, eller inte alls. Världen var inte så stor då. Den jag visste, den min farmor och farfar kunde resa till. Men tänk att de gjorde det! Det fanns en hel hög med bilder, och det kan inte ha varit självklart något av det – den där resan, de som nog var några stycken ändå, och att ta bilder av dem att spara.

Jag undrar var bilderna är nu?

Och jag undrar vad de faktiskt föreställde, och varför jag drogs till dem så? Eller så vet jag.

Resor – och världen – har nog alltid haft den inverkan på mig.

Min farmor var 92 år när hon gick bort. Jag skrev det här (och gråter en skvätt när jag läser det). Fina, fina farmor.
Undrar var i världen det var hon var – var bilderna var tagna, och undrar hur mycket bilderna i skrinet faktiskt påverkade mig, som den magiska människa i mitt liv hon var? Jag tippar mycket.

  1. <3

    Min mormor gick bort i vintras och bara strax innan, en knapp månad, fick jag se en riktigt häftig bild på henne sittandes på en motorcykel. Jag hann aldrig prata om den bilden med henne och det är så himla tråkigt. Så många följdfrågor. Precis som alla de där bilderna som jag nu har bläddrat bland, från tiden när min egen mamma var 10-15 år och de just flyttat in från landet till det nybyggda huset på orten.

    Jag sörjer dem och jag sörjer även det faktum att jag inte längre har någon närstående kvar i livet från den generationen. Mormor var den sista utposten till livet på 30-40-50-talen. Inga fler frågor. Inga fler svar. Men så är det väl. Hur man än bär sig åt så finns det alltid frågor som man inte hann ställa och svar man aldrig hann få.

    1. Men åh, det är så sorgligt att det alltid finns saker kvar att prata om, som inte blev sagda.
      Och även om det är väntat eller så, så är det definitiva alltid så… definitivt.

      Men osm min farmor sa..; “Ni måste förstå, att när någon såhär gammal dör så är det inte sorg. Då är det bara saknad.”
      <3

  2. Så fint inlägg <3 Precis som Daniel så var min farmor också sista släktingen kvar i den generationen och kan bara hålla med om att man önskar man hade vetat alla frågor man skulle vilja ställa när det gick att ställa dem. Nu får vi lägga vårt eget pussel istället, med minnen och med bilder. Hoppas du hittar några bilder, det är väldigt kul att ha!

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ mig!

Mer läsning...
En november-fredagslista anno 2018