hus villa

Något speciellt som hände i helgen

Det var länge sedan jag skrev ett inlägg om vad som hänt i helgen, och det är väl för att vardagsinslagen är återkommande om än inte särskilt frekventa här – vilket innebär att mer fokus här i bloggen läggs när något speciellt varit på agendan. Någon lite mer ovanlig utflykt, gärna längre, eller något ny restaurangupplevelse eller så. Tänk om någon berättat för mig för 3,5 månad sedan att ett väldigt speciellt tillfälle en helg som denna skulle vara att få besök av mina föräldrar? Det hade låtit som ett skämt. De är ju hos oss minst en gång i månaden, och då minst 1-2 nätter. Ofta ses vi ännu mer och oftare än så.

Men så är det – ett besök av dem är så mycket extra det går att få nu ungefär, och lika uppskattat som en weekend till *infoga valfri Europeisk destination* hade upplevts för 3,5 månader sedan.

Rekommendationerna nu säger att resor inom 1-2 timmar från hemmet är okej, och det finns ju många som tar otroligt bokstavligt på det. Är det 1,59 hemifrån så ok, om 2,01 inte ok. Jag antar att det är en rimlig tolkning för ”folk” i det där svartvita samhället vi lever i nuförtiden. Det som jag inte gillar så mycket, då jag ser en värld i betydligt fler nyanser än så. Men låt så vara – att befinna sig på ett avstånd så man kan ta sig hem och inte belasta något annat sjukvårdsområde vad det än kan vara för åkomma som är anledning till ett sådant behov är en riktlinje att utan tvekan följa. Och mina föräldrar satte sig i bilen en tidig lördagsmorgon och åkte de dryga 2 timmarna från Dalarna till oss i Nacka för att avståndstitta på ett barnbarns fotbollsmatch och umgås med distans på en solig altan i en känsla av årets första sommardag. Hur ljuvligt får det bli? Lika ljuvligt som träffen i sig kändes mer som något nödvändigt än inte-nödvändigt. Relationer, släkt, familj, kärlek och det viktigaste som finns i livet. Uppoffringen att inte ses och att på annat sätt anpassa sitt liv i nuläget är ju inte så stor när det gäller att få vara med väldigt länge till, men som vi saknat.

Så vi sågs, och Meja hade full koll på att hon inte fick kramas eller vara nära, och det funkade fint med en del påminnelse emellanåt. Lite märkligt tror jag att hon upplevde det – och det är det ju för alla men omställning och annorlunda beteende konstigt för en 4-åring att helt greppa ändå.

Som ni ser så var vi på altanen. Den tar form nu, konstant, och det känns så underbart. Visionen jag skissade ner i form av planritning på en lapp lite spontant någon gång förra sommaren är det som med få undantag – i sådant fall bara förbättringar utifrån hur förutsättningarna visade sig vara – nu genomförs. Snart går vi in i slutfasen, och jag känner lite igen beteendet från badrumsrenoveringen att avslutningen är svår att göra men nu måste jag. Köpa ett bord som saknas, tänka till på det sista fixet som ska göra altanen redo för många sköna sommardagar med det som lär bli mestadels Hemester. Bilden nedan till vänster agerar mood board. Ihop med en massa växter och krukor, såklart. Men det har jag redan börjat med, minst sagt.

Något dåligt i helgen då, den som i övrigt var fin med god mat och en hel del umgänge? När jag i fredags eftermiddag skulle ge mig ut på årets första löptur i linne och kortbenat så klev jag åh så snett på en rot på vägen ner till Långsjön och fick en rejäl stukning. Grät av smärta och känslan av att inte få springa på ett tag.
Denna måndag känns det som ett under. Två dygn av rejäl smärta och värktabletter senare så känns rörligheten ändå okej, och det verkar ta sig. Än lever läkköttet på denna 43-åring, verkar det. Halleluja! Snart blir jag ledig från jobbet och då har jag tänkt träna varje dag, så det är inte så lite välkommet om kroppen besitter full funktion.

Det var det. Nu en vecka som inleds med rush – nu ska jobbet avslutas och överlämning förberedas! – och sen ska jag fira in sommaren med njut på Yasuragi. Sista veckan i maj – tänk att vi är här?!