Det är den 23 september, och tjugotre dagar in i årets första av de som brukar kallas höstmånader. Varmt har det varit – en känsla av sensommaren som hängt sig kvar snarare än att iallafall jag omfamnat någon form av maxat höst-nuläge. Konstigt nog – för jag är nog den allra mesta höstälskare jag känner? Sommaren är förstås ljuvlig på så många sätt, men det är något med myset som infinner sig i takt med att mörkret tar överhand. Det, och att det blir mindre krav på något sätt. Allt lugnar sig. Jag älskar det intensiva, energiska, allt som ska hända och händer på sommaren – men behöver motsatsen och landar år efter år så skönt i det.
Men kanske inte i år. I år har jag inte velat släppa taget om hur sommaren egentligen var. Längtar redan efter nästa tillfälle då jag får känna riktig värme mot huden, dricka en aperol i skuggan någonstans, inte gå och lägga mig förrän sent, dyka ner i svala vatten och vara i sol och energi. För så var den, när jag tänker på den nu såhär 23 dagar senare. Kanske inte varje dag, inte alls, men det känns så. För mest tänker jag på Sydeuropa när jag tänker sommaren 2022. Det var mest där det hände, ändå. Så när får jag medelhav eller varma utlandsvindar igen? Förlåt hösten och hemma, jag älskar dig fortfarande, men som känslan ändå varit den här sommaren. I Sverige men inte minst när jag fått mer än så. Annat, utanför Sverige, kommer nog alltid för mig kännas mer än så.
Det var i början av juni vi åkte till Mallorca, och eviga storfavoriten Port de Soller. Älskade varje sekund i medelhavskänslan, med min man och 4 vänner. Livsnjut och total lättja – och massor av träning, förstås.
Barnen levde försommarliv med far- och morföräldrar, och körde järnet på diverse sommarcamper, kollon och cuper, i äventyrsmeckat Isaberg och på fina Astrid Lindgrens värld – fråga dem om juni och de lär svara att livet var på topp. Som medföljande coach på fotbollscup i Borlänge – ah, äntligen Dalecarlia cup som vi drömt så länge om! – kan jag bara instämma. Och minns ni 2021? Då, liksom 2020 var allt sådant inställt. Jag tror jag lyckades hålla känslan av tacksamhet genom junis upplevelser, och kanske hela sommaren faktiskt. Och, kanske är det också därför jag i år har svårare att gå ner i varv och landa i hösten.
Juni hann knappt ens bli juli innan vi checkade ut för rejäl semester, och i år var mitt önskemål sedan länge tydligt; gärna bort, gärna länge. Sommartid åker vi utomlands på sin höjd en vecka och knappt ens det, men jag har känt mig klar med Sverige sommartid ett tag. Alltså, ett tag som i några år… Det är magi ibland, absolut – men också ofta förhoppningar som grusas med knottrande hud. Jag är så klar med knottrande hud och att laga mat själv – eller betala dyrt för den.
Så. Jag fick familjen med mig på mina planer och så lyfte vi mot hela två veckor i Portugal – ett för mig helt nytt land att sätta ner foten i. Det satt lite långt inne ska tilläggas… för sommaren 2022 var for the record, kanske redan glömt? ett år då SAS piloter åter igen strejkade. Vi reste samma dag som strejken bröt ut – precis 3 timmar efter för att vara exakt. Tre timmar är också tiden man denna hysteriska resesommar med postpandemikaos på Arlanda fick uppehålla sig på terminalen… så känslan var klart märklig av att passera horder av på grund av strejkbesked ilskna människor för att faktiskt gå in till ett flyg som gick enligt schema. Att våra flygresor med SAS till och från Lissabon trafikerades av Air Baltic och SAS Connect var som en trisslottsvinst, ungefär.
Vår familj mår bäst av att ha aktivitet, gärna gemensam – har vi konstaterat när majoriteten av barnen gått från barn till tweenies och tonåringar, och i Portugal väntade vår upplevelse. Vi hade bokat in oss på en veckas surfcamp, med semi-kollektivt boende och lektioner för alla. Omg, låt mig aldrig glömma känslan av barn i sandiga våtdräkter med salt hår och stora leenden, att kämpa mig fram paddlandes och fånga en våg! och att ibland faktiskt stå upp och glida i den, svänga, åka ända in till land. Baleal var surfmässig magi, även för nybörjare som oss.
Utöver det störtade förstås klippor ner i vattnet mot de där mäktiga (men ändå nybörjarvänliga) atlantvågorna, bjöd in till löpning och yoga, och mot en horisont med utsuddade linjer mot oändligheten. Jag visste att havet äger i Portugal, men nu vet jag det på riktigt – har sett och känt det.
Från Baleal och arrangören Magnus & friends åkte vi vidare och fick varma dagar, svala dopp och ljuvliga kvällar i Cascais, Sesimbra och Lissabon. Portugal – en så trevlig upplevelse som besannade drömmar, bekräftade en del fördomar och landade i drygt två underbara veckor.
Hemmadagar, Sverigesommar, självklart sommarberg i Åre, återkomst till jobb men en underbart varm augusti med sommar som hängde sig kvar. Vardag pangbom, hur jobbigt är det inte alltid när man ska in i ruljansen igen? Lika jobbigt skulle jag säga som det är härligt när den sedan är igång.
Den är igång nu, det tog 23 dagar ungefär. Jag tror det är höst nu, och jag är nog redo att faktiskt omfamna den. Alldeles snart.