Vi hinner mysa lite iallafall. Och morgonen var bästa någonsin, kände hon på sig att något var på gång? Var hur gosig som helst, slappnade av mot mig och bara kramades och pussades. Mys! Givetvis tänkte jag tanken imorse att jag kanske ammade för sista gången. För jag vet ju inte alls hur hon känner när jag kommer hem igen. Känns… verkligen sorgligt som bara den. I sånt fall måste vi skaffa syskon pronto ;-). Nädå… Det är en risk jag tar när jag nu åker, och om hon nu blir färdig med detta så får jag vara det också – hon är ju ändå över 9 månader.