Åh, vad hon gillar turkarna, Stella! Inte konstigt dock, med tanke på hur fantastiska de är mot henne (och alla andra barn). De kommer fram och gullar. Lattjar, skrattar, flirtar. Och Stella, hon flirtar tillbaka. Hon skrattar och sen ler hon nästan lite generat, lite förläget sådär. Som en 16-åring som får den uppmärksamhet hon innerst inne vill ha, men inte vågar erkänna för någon. Så servitörerna och försäljarna tycker det är jätteroligt, och tar upp henne och bär iväg med henne, och visar fiskar i akvarium, andra små barn, levande sköldpaddor och leksaker, eller till och med sätter henne på bordet hos sällskapet några bord bort. Stella älskar uppmärksamheten, och själv är jag positivt överrskad av hur supertrevliga turkarna är. Visst handlar servicekänsla om arbete, men då gör de sitt arbete väldigt bra.
Stella har ju det där med långa, mörka, män med sig redan från födseln med tanken på hennes pappas utseende, men nog har känslan för de långa och mörkhåriga männen fått sig en extra boost här. Så om vi någon dag får en svärson i Turkiet, så ska vi nog inte vara alltför förvånade. 🙂