Den gamla klyschan.
Den stämmer faktiskt – i mitt innebandylag alltså. Innebandy är världens roligaste sport, och jag vet bara inte hur man gör när man slutar. Och väl är väl det. Ain’t never gonna happen.
Till träningen glider man in lagom trött om tisdagskvällarna. Hade man kollat i en spegel innan (vilket man inte gjort) hade man kunnat konstatera att dagens mascara sedan länge lämnat ögonfransarna och hamnat strax under ögonen istället. Att man är blek. Ser allmänt trött ut. Och framför allt så är man klädd i samma gamla trötta träningskläder vecka efter vecka. Inget som skulle kvala in på SATS cityanläggningar direkt.
Sen råkar man springa ihop med någon lagkompis på stan, eller än hellre ute på krogen. Då slår en känslan av ”Herregud, är det SÅDÄR du ser ut?!”. Och av deras sätt att se på en själv att döma kan man konstatera att de tänker detssamma. Det känns udda och avigt, och jag kan nästan inte låta bli att stirra. Att hon är så SNYGG! Hon som alltid klär sig i den gamla trasan (läs: shorts och t-shirt) och har taskig (alternativt utebliven) sminkning. Samma vid lagfester, jag kommer nästan av mig. Kan inte slappna av och vara mig själv riktigt, för personerna runt om mig har jag aldrig sett tidigare. De är några helt andra än de jag träffar varenda vecka. Folk med JOBB och sånt!
Igår fick jag veta att en tjej jag spelat med hela säsongen och halva förra säsongen jobbar på TV. Känd. Jag vet mycket väl vem hon är. Alltså nu när de sa det – för jag hade inte en aning om att hon var hon liksom. Och vid en kik på hennes blogg (tydligen fanns en sådan) så vimlar det av lättklädda bilder med Slitz-feeling såväl som andra kändis- och vimmelbilder. Hoppsan. Didn’t see that one coming.
🙂