Ett av de mest minnesvsärda ställen jag varit på någonsin är Sumatra, den indonesiska ön väster om Malaysia.
Det är en lång story, men jag hamnade där under min halvårsresa i Asien för nu hela 10 år sedan – 2000 – helt av en händelse. Bakgrunden är nya bekantskaper i KL som ledde till att donera blod på ett sjukhus i samma stad och en resa till Bukittingi på Sumatra för att lämna en hälsning till två indoneser. Ungefär.
Resvägen gick Melaka (Malaysia) -> Dumai (Sumatra) och vidare till destination Bukittingi. I den – på sitt sätt – fantastiska byn med omnejd hade jag några underbara och väldigt annorlunda dagar. Därifrån utgick sedan jag och min kompanjon för tillfället – amerikanskan Sharon – ihop med de där indoneserna för en lång trekking genom djungeln. En trekking de gjort som guider med turister några år tidigare men som man slutat med pga avsaknaden av turister för tillfället. Oroligheter i landet, just då…
Det är en av de mest fantastiska vandringar jag gjort genom tiderna, och omgivningarna var fantastiska, hissnande. Vilda orangutanger, risfält i platåer blandat med palmer och så målet – magiska, fantastiska Lake Maninjau. Ett helt fantastisk ställe, en sjö som fyller en vulkanisk krater vilket innebär att den förutom spetsiga berg är omgiven av bördiga åkrar – risterrasser och annan grönska. Sandstrand och tack vare vulkanen riktigt varmt – och magiskt rykande – sötvatten. Där bodde vi på ett i princip övergivet ställe som hade stängt förutom att vi fick bo där. Jag hade tänkt stanna en dag, men det blev en knapp vecka innan jag pga tidsbrist behövde ge mig vidare, själv igen.
Möjligtvis har mina föräldrar aldrig varit mer oroliga för mig än vad de var de där dagarna. Som (naiv) 22-årig förstod jag inte varför – jag hade ju sagt att jag skulle vara i radioskugga ett gäng dagar… Hm. Snälla den som bestämmer, låt aldrig Stella komma på att hon ska åka iväg sådär själv någon gång. Ett halvår med ryggsäck på annan kontinent. Fast å andra sidan… om man gör det tyder det förmodligen på en stor dos skinn på näsan. I kombination med medvetenhet och vakna sinnen (och icke-naivitet) så är inte osäkerheten större än på charterresa med mindre smarta (och nyktra) medresenärer. Antar jag.
Iallafall. Veckan på Sumatra tillhör ett av de reseminnen jag värderar allra högst. En sån galen upplevelse. Ett ställe jag alltid velat åka tillbaks till. ”Tourist promise” minns jag att H&M – de där indonesiska f.d. guiderna – sa, när jag och Sharon intygade att vi inte var klara med Sumatra. Men jag var ju annorlunda, klart jag skulle tillbaks. Tourist promise, kan jag konstatera 10 år senare. Men minnet finns där, och en dag, kanske…
Från Lake Maninjau och Bukittingi åkte jag sedan tillbaks mot Malaysia igen, via staden Medan. Och det är precis bredvid Medan det nu varit ett stort vulkanutbrott. Rubrikerna väcker minnena till liv. Minnena av Sumatra och en fantastisk vulkansjö, en fantastisk vulkan. Som vulkaner är, om de ej är aktiva.
(Inte mina bilder, detta var ju före digitalkamerans tid…)