Oj vad vi saknar H hemma nu. Stella, som är av det mammiga slaget, börjar varje morgon med att fråga efter H. Eller nej förresten, nu har hon slutat fråga efter honom – nu konstaterar hon att ”pappa kommej en annan dag”. Imorse låg hon också och sa ”jag tycker om min pappa. Mamma ottå. Mamma tyckej om pappa”. Mycket funderingar om pappa blir det.
Och ja så är det. Mamma tycker om pappa, och saknar ordentligt nu. En vecka är alldeles för länge!
Trots att det är jag och en virvelvind hemma så känns det galet tomt.
För övrigt så flyter allt på bra, vi hade en harmonisk och mysig kväll igår (om än ovanligt utdragen läggning), och lugn och mysig morgon idag (kanske för att hon vaknade ovanligt tidigt).
Men ändå – all eloge och respekt till ensamstående mammor. Hur gör de? Hur håller de humöret? Tålamodet tar ju slut efter ett tag, vad gör de då? Och när väl barnet sover eller leker lite själv, då är det en massa annat som ska göras i hemmet. Plockas, fixas.
Ja herregud. Jag vet då inte vad jag hade gjort utan en man som delar lika hemma. Min gräns hade gått långt innan att ha en man ”som hjälper till bra” hemma. Men det är inte därför jag främst saknar H. Det är ju bara så himla tråkigt utan honom!