Idag är det 25 år sedan Olof Palme mördades. Vilket knytnävsslag i magen det var på Sverige, på demokratin. Sverige förändrades den där dagen. Och alla vi som var tillräckligt gamla för att minnas verkar ha tydliga minnen av 28 februari 1986.
Själv var jag nyss fyllda 8 år gammal. Jag hade sportlov, och sov över hos min bästa kompis Lars. När vi vaknade på morgonen och kom upp satt hans pappa i vardagsrummet framför TV-n och såg sammanbiten ut. Jag hade aldrig sett honom sådan innan. Han rökte, minns jag. Det gjorde han annars bara under fläkten, men nu låg dimman tät. ”Olof Palme är död”, sa han, och tiden liksom stannade. Jag minns stämningen, och minns hur man trots sina ringa år förstod att det var extra fruktansvärt det som hänt.