Eller?
Via Alfva, vars familj också älskar att resa i samma utsträckning som vi, kom jag till den här krönikan som handlar om att vi resestressar våra barn. Och nu äntligen ska jag reflektera lite. Något jag tänkt skriva om länge. Antalet inlägg såhär i efterhand, några månader efter vår fantastiska resa, har varit få. Det beror givetvis på att jag jobbar och har mindre tid nu, och då landar jag i nuet. Nuet älskar jag, vardag och rutiner är underskattat. Vi reser inte för att åka ifrån något. Vi åker alltid till något.
Som vi åkte till något på vår resa. Och det är en av de bästa investeringar vi gjort. Vi investerade i Oss.
När vi kom hem var vi först väldigt glada över att vara hemma bland våra saker, våra vänner, och i vårt hem. Fast det tog inte lång stund – kanske ett par veckor – innan vi fick lite post-resa-depression allihop. Stella gick omkring och smådeppade mellan varven och var mer lättretad än innan. Vi vuxna saknade tiden tillsammans – med varandra och med barnen. Helt plötsligt hann vi inte prata ostört timmar varje dag, och helt plötsligt var närvaron med barnen betydligt mindre. På resan släppte vi alla måsten i matlagning och vardagsfixande och bara var. Bara var tillsammans. På härliga ställen, där vi träffade intressanta människor och såg nya platser. Det var bara, bara fantastiskt!
Det bästa med vår resa var just det – att ge vår familj den tiden ihop. Visst kan man vara föräldraledig samtidigt hemma men då är just Hemma så påtagligt så fokus ligger ändå på annat. För oss var just resandet en del i det hela. Det gjorde oss också otroligt icke-bekväma och familjen och kvalitet tillsammans var fokus. Samtidigt upplevde vi mycket och fick så otroligt många minnen för livet. Saker kommer och går, minnen och upplevelser består.
Sen pratar man ofta om att barnen inte får ut något av en sån här resa, och att man därför bör vänta tills de är större. Jo. Så kan man tänka. Men jag kan lova att det verkligen inte stämmer! Visst reser man inte för barnens skull när de är såhär små, utan man gör det för sin egen skull – eller familjens – men på barnens villkor. Mycket måste förändras när man reser med barn, men ändå inte så mycket, hävdar jag.
Så vart vill jag komma gällande vad det ger barnen? Jo, Stellas personlighet.
Hon är en framåt och social tjej, med inslag av känslighet och ibland blyghet. Inkännande. I början av resan kunde hon bl.a bli lite tillbakadragen när det var nya situationer. Samtidigt trygg ändå, för vi var där. Men någon gång kunde hon t.ex vilja gå hem från lekparken för att alla bara pratade engelska med henne. När vi var på restaurangen vågade hon knappt säga hej till personalen.
Bara kort in på resan började hon leka med andra barn oavsett språk, och lärde sig kroppsspråk. Tog kontakt med nya människor precis lika ohämmat som hemma. Kunde många ord på engelska, studsade själv fram till baren för att beställa ”Nu ska jag hoppa upp på en stol där och säga Milk, Please!”, fixade alltid in notan och fixade med betalning. Följde med thailänska barn hem och lekte glatt i deras hus ”och vet du, där låg hennes morfar på soffan och vilade”.
Fortfarande idag pratar hon mycket om sina minnen från resan. Hon frågar vad vi tycker var roligast och pratar om olika situationer hon tyckte var kul. Om att bada och vara i värme, om att åka i snabba båtar som var snabba som Blixten McQueen, om länder som var så vackra och om ananasjuice som hon drack på semestern och som var så gott.
I strid ström rullar orden med minnen, och Stellas goda sidor växte under resan. Hon växte med den.
Samtidigt ska jag poängtera att det inte var på ett framstressat sätt. Hon var konstant trygg, sov bra, anpassade sig men var sig själv. Fast utvecklades, massor. Självsäkrare, mer obrydd fast ansvarstagande, öppnare och mer nyfiken.
Max då, ja han var såklart för liten för att påverkas så. Fast att ha tillgång till sina föräldrar konstant, dygnet runt i 3 månader, slippa tjocka vinterkläder på sin redan inte-så-lätt-navigerade-bebiskropp, bada varje dag osv… Inte led han av det. Inte för fem öre.
Så framstressade resor..? Nej. Jag håller verkligen inte med. Fast, som jag brukar säga när folk frågar om vår resa så säger jag att jag inte rekommenderar det för alla. För sådana som inte är vana att resa innan, som kanske inte gillar det så mycket, som inte har så stort tålamod med barnen eller är lite bekväma av sig – Nej. För sådana som är lite som oss – utan tvekan. En fantastisk resa, en fantastisk upplevelse. Vår upplevelse.
