Oj vad jag tankade energi i helgen. På alla möjliga sätt, och det har jag med mig in i veckan. Det har behövts, kan jag säga. Jag kan inte förstå hur det kan vara möjigt att avsluta ett uppdrag med så mycket att göra – hela vägen in i kaklet. Men, det är väl ett passande avslut på ett uppdrag som varit alldeles ovanligt stressat sedan början (vilket var i april). Sen kan man ju tycka att överlämning borde vara smidigt och kännas som avslut, men alltså – jag kommer mer bara få avbryta mitt i. Mitt i diskussioner, mitt i tider av höga svallvågor. Frustrerande, måste jag säga. Eller rättare sagt, säger kontrollfreaket och den leveransbenägna perfektionisten i mig. Så-skönt-att-lämna, säger den del av mig som mest tänker exit. En del som inte får så mycket utrymme, visserligen.
En dag kvar. Så overkligt.
Henke hade sin tränings-kompis-äta-kväll ikväll, vi brukar ju ha en sådan varsin i veckan. Jag som behöver vila imorgon inför massa längd tors-fre laddade således upp för hemmapass. Ovanligt taggad för just ett sånt, faktiskt. Men de där barnen. De är inte alls på min linje vad gäller att jag ska kunna träna hemma. Jag fick visserligen till hela passet ikväll men med en del avbrott och med svårighet att hitta flow, då jag hela tiden fick smyga för barnen både till utrymme och ljud. De flesta övningarna fick jag göra i badrummet, för att inte Max skulle sticka ut huvudet från rummet och säga ”hejhej! mamma, va göööö du?” ”hejhej” ”mamma, va ääää det däj?”. Alltså. Spjälsäng igen? Sänghimmel? Eller en ommöblering. Stort behov. Han har huvudet för nära sin dörr, det är iallafall ett som är säkert.
Jaja, 45 minuters cirkelpass i ett pass som inte går till historien som det bästa – men jag klappar mig på axeln för genomförandet. Målbilden hade jag hela tiden klar för mig. Boken, badkaret, badbomben. Och det, det var skönt kan säga!
Kettlebell, gummiband, bok och badkar.