Jag är nervös. Usch ja. Inte inför loppet egentligen, mest för allt runt omkring. Har jag tänkt rätt, planerat rätt, kommer allt falla på plats? Nu är ju de olika Vasaloppen kända för att vara extremt välorganiserade men att göra detta första gången – i en så okänd idrott – får kontrollfreaket i mig att göra sig väldigt påminnt.
Däremot så är skidproblemet löst, jag har fått hjälp av min kusins kollegas son med föräldrar (ja, bara i en småstad… 🙂 ) som vallat enligt bästa förmåga. Bättre än enligt min förmåga hur än det blir.
Nu ligger stressen i det där med att komma upp till Mora (från Borlänge) i tid, komma på en buss till Oxberg i tid, få in sakerna på rätt ställe, vara lagom varmt klädd och fylla på energi okej. Förberedelserna har inte varit massiva på den fronten, sushi till lunch men iallafall pasta till middag. Godaste Pomodoro enligt Leila, parmaskinka, mozzarella och basilika. Nomnom. Mycket vatten. Jaja, lite lite vin också, ett halvt glas typ, men det satt bara fint för avslappningen. Man får ju inte gå till överdrift.
Vi hörs (förhoppningsvis) igen på andra sidan! Jag har visserligen en fungerande telefon nu men ännu inga appar och sånt så något live-bloggande eller instagrammande kommer det inte bli. Nu – sova. Öronproppar i!
Dalamössan på huvudet…
Och pastan i magen.
Fast alltså ja, de 30 kilometrarna (gulp!) har jag också respekt för. Ujuj. Men där kan jag bara göra mitt bästa. Det är bra nog.