Jag hoppas verkligen att det var en nykommen förkylning som gjorde Mejas kväll och natt och inte ett bakslag. Nätterna såväl som läggningarna har ju varit så bra, men redan direkt efter läggning igår var det gråt som kom tillbaka en gång i timmen om inte till och med halvtimmen. Hela natten.
Jag mötte med andra ord morgonen som ett vrak, och Meja mötte den med en väldigt rinnande näsa. Det senare märkte jag förstås redan inatt när det snörvlades enormt, och jag hoppas verkligen att det var anledningen till allt stök.
Denna vackra dag blev alltså inte alls vad jag sett fram emot – frukost med mamma som (tack och lov) kommit för att rycka in i några dagar, träning på SATS (med barnvakt), babysim och sedan njuta högsommarvärme i trädgården. Nejnej. Inget sånt. Istället var jag åskmoln tills jag lyckades sova två timmar mellan 10-12 och sedan hämtade mig helt ok ändå.
En kort promenad har varit alla utsvävningar, och det var förstås både väldigt varmt och otroligt fint. Men känslan av att den här vackra dagen mer eller mindre försvann hänger kvar, och jag känner mig inte riktigt i balans. Well.
Nu sitter jag bredvid ridbanan eller vad det heter och tittar på glada barn i riktgt härlig inramning. Till kvällen är picknicken till förskoleavslutningen förberedd och görs klar av mormorn, och resten av kvällen har väl alla möjligheter ändå. Vi säger så. Och inatt är en ny natt.
