Jag hann inte andas så värst mycket dalaluft ändå, för sanningen är att jag mest varit inomhus de 2 dygnen i Borlänge. Jag klagar inte – det var himla skönt med lugnt tempo och eftersom jag är ledig varje dag så har jag ingen direkt panik efter ut och njut varje dag heller. Idag var en vacker dag, och efter en dag bland annat i kyrkan där jag och Henke sa Ja för 8,5 år sedan (!) satte vi oss på tåget igen, jag och Meja.
Jag höll henne förstås vaken lite längre för att iallafall få en lugn timme på tåget innan stå-i-knät-och-hoppa och det var en plan som gick riktigt bra. Men ärligt talat – vilken stjärna hon är denna bebis! Hon är bara så lätt att ha hand om, och jag har många gånger tänkt att jag borde skriva ner lite mer om livet med (våra) tre nu såhär 10 månader senare, men jag kommer av mig. Jag reflekterar ofta, men samtidigt är vår uppställning nu så självklar. Komplett. Härlig. Jag har verkligen inte haft varken trebarns- eller börja-om-igen-chock, utan allt är bara självklart och flyter på. Det är harmoniskt.
Orkanen av många barn och galet intensiva dagar (och inte minst kvällar) är ju dock som jag ofta skriver både påtaglig och energikrävande, och visst är det mer pyssel på alla sätt att ha en bebis igen, men ändå. Jag njuter.
Den här tågresan har jag inte heller hunnit mer än att skriva två mail, och båda magasinen jag hade med ligger oöppnade, men jag kunde ändå inte vara mer nöjd. Snart är vi hemma och fredagshumöret är på topp. Ha en skön kväll, alla!