Jag hade ett inlägg på gång, där jag skulle prata lite om att i år faktiskt ändå tro på 2022, tro på friheten att själv kunna sätta sina intentioner och genomföranden.
Och på ett sätt började det bra. Med vackra dagar hemma i Nacka, gnistrande dagar och spegelblanka isar, med något så unikt som ett starkt norrsken dansande över vårt hus. Magi!
Utöver det så var det efter ett långt jullov skönt med vardag igen. Barn i skola, i häng med vänner och med idrotter. Rutiner, stimulans. Bäst! är det.
Men det var ju ett tag då. Sen rusade omikronvarianten av covid helt insane och restriktioner på det förstås, i Visby patrullerar försvarsmakten på gatorna och över svenska skyddsobjekt cirkulerar spanande drönare och ja; så fick jag covid för andra gången med det var ju också vardagen med rutiner och stimulans över för ett tag. Covid hos den man bor med – som jag och min man nu vill säga – betyder karantän för övriga i sju dagar så det är ett inte konstant happy clappy gäng på 5 som hänger här hemma.
Så hur är den, min covid för andra gången?
Totalt annorlunda första gången!
Första gången jag fick covid var i juli 2020. Då förlorade jag lukt- och smak, kände stark yrsel och en burkig känsla i kroppen överlag, hade brännande hud, menstruationsrubbningar och ont i lederna. Det var inte så farligt egentligen, och över på 3-4 dagar. Märkliga och obehagliga symptom så olika alla andra virus och baciller kroppen upplevt innan men ändå okej och jag kände tacksamhet att det var så lindrigt i en tid då många blev svårt sjuka. Däremot satt lukt- och smakbortfallet i länge. Inte förrän i höstas – mer än ett år efter min covid – kände jag äntligen att den faktiskt var hundra igen. Sedan dess har jag varje vecka kommit på mig själv med att känna tacksamhet över att ha smaken fullt tillbaka. Kan känna mig lycklig över att spontant uppleva en doft någonstans. Jag är fortfarande inte helt van vid att känna alla lukter och smaker.
Den här gången med covid, januari 2022, började det med lätt hosta. Så lätt så att jag inte ens reflekterade över den – jag var lite kittlig i halsen liksom. Ett par dagar senare kom dock symptomen med besked; sjukdomskänsla, feber, huvudvärk, något mer hosta. Så i stort de sjuka dagarna mer hängigt sjuk än första gången, men i symptom mer ”normala” influensasymptom.
Jag är nu på dag 4, och det känns som att det verkligen vänt (och hade det inte det hade jag inte kunnat skriva detta utan fortfarande ligga och sträckkolla Emily in Paris och andra serier i samma kategori). Jag hoppas det, och att då kunna bli utsläppt om några dagar.
Och allra mest hoppas jag att barnen nu slipper så att det inte blir en karantänomgång till. Det är inte en vardag jag föredrar.
2022 och intentioner? Jag kanske avvaktar lite. Men – med genomgången covid av ytterst troligast omikronvariant så är ju inte suget att ta chansen att boka en resa mindre än det var innan. Minst tilltalande har ju varit att fastna någonstans – och nu är kanske risken för det mindre? 2022 – kämpa! Är så redo för bättre tider.