Det är fredag tidig kväll, min familj är utspridd och en är hängig, och jag sitter i köket med min dator en stund. Ett glas vin i handen, och filosoferar lite för mig själv.
Det brukar ju vara så, liksom. Å enda sidan är den så efterlängtad, den sköna vardagen med RUTINER för alla. Å andra sidan är den alltid en chock. Plötsligt ska tider passas, man ska hålla koll på planer och packningar och scheman och ja – hela vardagen blir som en stor käftsmäll och några dagar in på ny termin har tacksamheten för vardagen övergått i svett och otillräcklighetstankar. Hur gör man det egentligen? Får ihop allt.
Och så är det skönt ändå att dricka sitt kaffe framför sin dator.
I år är det annorlunda. En del är att – förlåt att det blir tjatigt – barnen är stora nu. När Meja nu börjar mellanstadiet på en nygammal skola hemma i kvarteret (hennes gamla som rivits och en helt ny som efter två års bygge ersatt) är allt vad lämning och hämtning heter över. För alltid (med något undantag förstås). 16 år senare, check och klart. De har koll på sina scheman, packningar och behov och jag och Henke – vi kan återkomma till jobben med fokus på nästan bara det.
Och så är det tacksamhet för vardagen som sådan. Den har jag alltid haft, kanske för att det sedan så lång tid i mig är inpräntat att vi har faktiskt troligen bara denna enda chans. Detta enda liv. Hälsan vi har – om vi har den – vet vi bara att vi har just idag. Allt är lätt gånget lätt förgånget, som någon klok förmodligen riktigt gammal människa (som 48 ungefär) sade någon gång. Den påminnelsen behövs inte, tycker jag – för den finns ju runt oss konstant. Det är en klasskompis här, en kollega där, en notis i tidningen och hela sorgliga åh så sorgliga konton i SoMe och jag sköljs över av insikten gång på gång. Livet är inte att ta för givet. Vips, så finns du inte mer. Långt ifrån och nära. Mina ögon tåras när jag skriver det. Det är definitivt, svartvit och inte sällan plötsligt.
I år är jag ännu mer tacksam att komma tillbaka till jobbet. Att ha en vardag med de jag älskar mest. Den som korsade min väg för 25 år sedan som jag sedan dess njutit av att ha vid min sida, att leva livet med. De fantastiska tre människor vi skapat.
Vardagen har börjat och visst är jag i chock. Däremot har inte min vardag chockat mig.
Nu kör vi hösten, livet. Nu kör vi hösten, livet!
Så det är väl min utgångspunkt. I min lilla vardag så lämnar vi inte längre, och inte hämtar heller. Kör förstås till någon träning på lite för tidig tid, passar tandläkarbesök och packar matsäckar och svarar på inbjudningar och pusslar och fixar och donar och förstås är tiden knapp rätt ofta för en barn- och ungdomsfamilj också. De sena nätterna och tjaten och oro och annat som kommer med tonåren förvånande och tärande. Men jag har inte en konstant känsla av otillräcklighet på alla plan. Eller, alltid på något plan.
Konsultuppdraget som utgör mitt jobb är stabilt och roligt. Det tuffar på, och jag är redo och planerar för att det kommer accelerera från tuffa på till höghastighetståg under det dryga halvår som återstår av det. Det blir kul, tror jag till och med.
Livet tuffar och levs.
Så det är väl så det är mest, om någon undrade. Jag älskar att vardagen är här nu, och att jag landar hemma i den. I mitt hus, mitt hem, mitt sammanhang.
Och så emellanåt (dvs konstant) smyger jag in googlingar. En helg i Åre? Poängresa till Tokyo? En ny sänggavel, roligare eluttag? Några veckor Bali? Men det är inget nytt. Det blandas högt och lågt, nuet och det wow-iga. Att njuta i nuet, landa i livet och att ha en känsla av mer då, vad kan jag göra, vad vill jag, vad kan jag fånga nu? är inbyggt i mitt system.
Livet, hörrni. Glöm inte att det bara, vad vi vet, är ett.
Välkommen hösten!
