Jag (eller vi, genom podden) var bjudna på EF:s 60-årsfirande – och jag gick därifrån efter en ljuvlig lunch med många tankar kring både ungdomars och vuxnas behov av utbyte och språkresor. Själva presslunchen hölls på otroliga restaurang Ergo (som har en välförtjänt Michelin-stjärna). Det är en matupplevelse i sig som hade kunnat fylla ett helt eget inlägg, men den får vänta – för mest av allt är det, trots den fantastiska maten och miljön, känslan av EF som dröjer sig kvar.
Det är sällan en presslunch får ett helt blogginlägg. Men den här gången gick jag därifrån med så många känslor att jag måste dela några av dem. Här får ni ett axplock: EF och visionen, EF för ungdomarna och EF för mig som vuxen.
Men vad är egentligen EF? Och varför känner jag mig så… ja, tagen – med en stark vilja att reflektera och sprida vidare?
Jo.
EF och visionen <3
Främst är det EF:s tydligt övergripande vision. Education First säger namnet (och inte Europeiska Ferieskolan som det stod för när bolaget grundades I Lund 1965 av Bertil Hult) men visionen berättar större. Genom att skapa utbyte ökas förståelse mellan olika kulturer och människor. Det i sin tur gör att fördomar minskar och att empati växer. Språket är ett verktyg – en nyckel – och förstås central i EF:s verksamhet. Att lära sig ett språk är att förstå världen bättre. Men det är utbytet, relationerna och den växande förståelsen mellan kulturer som är den verkliga grundbulten långsiktigt. Det kan låta klyschigt när man pratar om resande på det sättet, men det är min fasta övertygelse att det stämmer. Ökad förståelse mellan individer leder till minskade konflikter och mer samarbete globalt.
Världen är global, vi behöver vara det – och EF är en brygga för våra ungdomar.
EF för ungdomarna
Våra ungdomar, ja. Dit gick mina tankar flertalet gånger när jag fick EF:s verksamhet och möjligheter berättad för mig. Min 15-åring bör ges chansen att åka iväg nu, direkt i sommar, tänkte jag. Var, vilken inriktning, när? Jag bokar!
Så många tankar, oändliga möjligheter i utbudet. Det skulle vara så givande och utvecklande, på så många plan. Jag måste börja leta. Ungdomen av våra tre som jag just nu främst tänker på har det så mycket inom sig, och skulle älska varje sekund. Växa enormt. Eller, förresten kanske inte älska alla stunder, för att vissa skulle vara obekanta och säkert gränsa till minst sagt utmanande – men genom det ändå triggas, uppskatta situationerna och framför allt utvecklas.
Så som jag gjorde, när jag (tyvärr ej gavs chansen att resa på språkresa, men senare) kastade mig ut för en lång soloresa som 20-åring. Jag har sagt det många gånger förr, men upplevelserna och erfarenheterna där och då har byggt hela min person. Jag formades genom varje dag. Hittade in i mig själv – vilket jag vet säkert att jag haft med mig för alltid. Där många vuxna kan behöva (och då bör) jobba med att lyssna inåt för att inte köras över av nuläge och förpliktelser så har jag helt ärligt alltid känt mig så grundad. Jag kan förstås svaja, behöva tänka efter, leta inåt och formulera och omformulera men i grunden står jag stadigt och har gjort sedan då. I en resa ensam, nära mig själv med behov av att vara så kapabel, byggdes så mycket. Självförtroende, självständighet. Lyhördhet och anpassningsbarhet samtidigt, skulle jag också säga. För alltid med blicken med olika perspektiv.
Året efter var jag utbytesstudent i Australien.
Troligen är det också känslor från denna – och många andra liknande situationer och erfarenheter genom livet – som gjorde att jag greps så starkt av att på EF:s lunch höra ungdomen Julia berätta om sina erfarenheter från ett utlandsår som delades mellan Spanien och Costa Rica. Grät lite, gjorde både jag och min trevliga bordsgranne – förlåt jag blir så blödig av sådant här. Med bara vuxna i publiken uppmande Julia; ”Har ni inte åkt själva någon gång än, så gör det! Det kommer att ge er massor, jag lovar” . Vi – förhållandevis – seniorer log igenkännande. Och inspirerade. Jag var nog inte den enda som tänkte att det kanske ändå inte bara är mina barn utan också jag som bör åka igen. Engelska lever man ju i, och för min del jobbar med varje dag, men hur var det nu med den där skolspanskan? Wow, världen där ute och möjligheterna!
EF <3 även mitt vuxna jag
Ja, jag trodde EF var för ungdomar – jag erkänner det. Men nej, det är inte alls bara så. EF:s språkkurser utomlands är för alla åldrar. Jag svängde om mentalt redan under lunchen: mina barn bör verkligen åka, men åh, när kan jag åka? Vilket av alla 100 länder EF verkar i skulle vara den bästa matchen för mig? Den dagen, som kommer rätt snart, när mina barns och hela vardagens beroende till mig på en och samma plats hemma är mindre. Då. Jag lägger det på listan av alla livets bucketlist-upplevelser på andra sidan 50.
Det var en så fin och inspirerande lunch, och jag är mäkta imponerad av kulturen som sipprade ut från känslan på lunchen och representanterna för EF. Ett svenskt familjeföretag numera verksamt i 100 länder med 52000 medarbetare världen över – som bygger broar, öppnar världen och ger verkligt lärande . Mäktigt? Mäktigt!