Igår var som sagt familjen ute och hade mysigt, medans jag låg inne och bara vilade. Tråkigt.
Sen kom Max hem, i full snowracer-mundering, runt 4-snåret. Tittade på mig när jag mötte honom i hallen, och brast ut i storgråt. Efter avklädning kändes han lite låg. Sen smög den sig på igen, den där febern. Vid första mått efter kanske en timme låg den en bit över 38 och en timme senare runt 39. Men det var väl självaste fan rent ut sagt.
Inatt sov han gott och var inte alls varm, men runt 5 ville han ha välling, och det triggade igång slemhostan igen och helt plötsligt låg han i vår säng och hostade så han kräktes upp det där slemmet. Men yippie. Eller ja, på ett sät bra att slemmet kommer upp (ursäkta detaljerna) för barn har ju inte samma förmåga som vuxna till att harkla osv, så det måste ha varit skönt, men ändå. Gråt osv osv och städa och sen var det omöjligt för honom att somna om. Så i skrivande stund, 13.40, har han sovit sedan strax före 11 och jag har inte mage att väcka honom. Sen måste han få i sig lunch innan vi kan ta oss ut, så med andra ord – låt mig gissa att jag även idag helt kommer missa dagsljuset och den helt fantastiskt vackra vinterinramningen vi fått. (Henke och Stella har redan gått ut)
Å andra sidan orkar jag inte riktigt heller. Jag behöver energin det där dagsljuset och den friska kalla luften ger – men min energi är på totalminus. Jag orkar vara uppe efter varje ipren i några timmar men hela kroppen ömmar och jag fattar inte hur jag ska orka jobba imorgon. Och/eller ta hand om Max. Jävla skit. Just sayin’.
Samtidigt är jag betydligt piggare än när jag förra året hade en liten influensasväng, och det är långt ifrån jobbiga sjukor som kräksjuka och halsfluss och sånt. Men rejäl förkylning, ont i hals och huvud och tryck över bihålor – det räcker för att mitt humör ska sjunka. Ordentligt. Det är ändå så ljusår ifrån hur positiv och energisk jag vanligtvis brukar känna mig.
Stella är inne på sin 4e antibiotikadag och känns på ett sätt frisk, men förutom lite envis hosta som dröjer sig kvar så känns hon lite låg. Idag ville hon inte ens gå på kompisens kalas, vi fattar inte vad som hände där?! Egentligen är frisk nog för det, men hon kanske också saknar energin? Vi försöker luska ut vad det beror på att hon inte vill gå men det går inte.
Oavsett så blir det dagis för henne imorgon, fast vi kanske får korta ner dagen lite.
Och så jobbet igen. Fet söndagsångest på den, tänk om jag bara kunde vara hemma och få bli frisk – och ge iallafall Max en viktig extradag – men åh! Hur ska jag kunna? Jag är projektledare för ett komplext projekt som är väldigt pressat tidsmässigt just nu och imorgon ska styrgruppsmaterial ut inför veckans styrgruppsmöte, en massa aktiviteter ska kickas igång och ja. Som vanligt passar det sjukt dåligt att missa en endaste minut.
Sådär ja. Dagens feta klagan från mig.
Nu piper Max, jag hoppas han bestämt sig för att vakna, så jag ska göra allt jag kan för att rycka upp mig så jag kan få i honom den där maten och komma ut lite. Det behöver vi.