Så känns det faktiskt just nu, när vi nyss är hemkomna, och inte alls ”Borta bra men hemma bäst”. Okej att det alltid är rätt skönt att komma hem, och jag brukar verkligen andas ut och gilla att komma hem. Men ikväll kan jag inte tänka annat än att en barfotamiddag i stranden i Thailand slår betydligt högre.
Vilken helt fantastisk resa vi haft. Helt underbar, alla rätt.
Resan hem gick bra, men uj vad lång den var. Med motvind i 60 km/h blev flygtiden 12 timmar istället för 10 på nedvägen, och Stella sov en timme lunch och sedan 40 minuter just före landning… Eftersom hon även nu under resan var av det mammigare slaget var hjälpen av kusiner och morföräldrar inte supermycket värt, det slutade väl med max ett par timmar där. Men hon var ändå duktig, och allt gick bra – fast nog sjutton är det jobbigt med lång flygning med en 1½-åring.
Nu är klockan halv 9 och det är hög tid för sängen. Jag har sovit noll på vägen, och för oss är klockan halv 3 på natten. Imorgon bitti väntar jobb för mig… Även gällande det är det såklart blandade känslor. Jag brukar älska att komma tillbaks till jobbet, men med lite turbulens hos kunden jag är på så känns även detta tyngre än vanligt.
Thailand. En barfotamiddag i sanden. Nu får vi leva på minnena ett bra tag. Vi har samlat många sådana.
Jag bjuder på en bild idag bara, för nu är det sängdags. Sova i egen säng ska bli enormt skönt dock. Wish us luck… Stella sover sedan vi kom hem, och vi hoppas hennes tidsomställning går bra. Med tanke på att hon inte somnade förrän för en timme sedan så borde det kunna gå… Vi hoppas.
