…så vi satt där i mysiga baren på hotel Riml. Det var hur mysigt som helst med snön och vinden vinande där utanför.
Men var vi verkligen nöjda (för dagen)?
Nej.
Jag och Anna, min bästa Anna, gav oss mot exakt alla odds som finns i hela världen ungefär, ut igen. Vi hade sett en liten släplift just bredvid hotellet, och med tanke på sikten kanske vi skulle kunna hitta lite åkglädje där i de lägst liggande backarna (vilket inte betyder havsnivå utan 2200 meter över havet som vårt hotell ligger på)?
Om vi gjorde.
Vår dag avslutades på allra bästa sätt, och det var lika delar åkglädje som snöglädje. Vi utmanade oss med den opistade delen bredvid backen. Tränade, testade, skrattade och njöt.
Det blev dagens roligaste åk där i snön, den som ökats på med många decimeter under dagen och om det där att ett skratt förlänger livet är sant så adderade jag några år.
Tänk va. När man minst anar det. När man väljer ”jomen jag testar, vi kör” istället för ”jag kan/orkar/vill inte.
Fast det såklart. Utan Anna vette sjutton. För hon säger Ja hon också, och är utan tvekan en av mina finaste vänner.
