Idag är inte nådig mot mig, i form av baksmällan efter helgens upplevelser. Inlägg om hur man botar depp efter avslutade semesterresor är ständigt återkommande hos resebloggare och i tidningsartiklar, och jag har själv mina egna sätt att hantera det. Men. Det här är något annat. Jag är fylld av energi, så lycklig in i själen av något egentligen så enkelt…
Av tid i naturen. Av starka här- och nu-känslor, och känslan av att allt är möjligt. Av viljan att få in mer sådant i livet, och boxa livet fullt med… naturupplevelser, aktiva dagar och nyttjande av kroppens kapacitet och… allt.
Och samtidigt så längtar jag hem nu (skriver jag såhär på bussen på väg hem, då jag åkte direkt till jobbet från tåget imorse). Till häng hemma i huset och att kunna titta närmare på trädens blommor som slagit ut under helgen då jag varit i norr, och dess blad som blivit gröna. Till enklaste och mysigaste hänget med mina barn – ni vet det där som utgör Livet på riktigt. Fotbollsträningar, spontanskratt, pastamiddagar och godnattpussar. Och samtidigt så är jag helt groggy av tankarna på de nära kommande veckor som kommer vara så fullspäckade. Om några dagar cyklar jag mountainbike i Isaberg – går kurs till och med! – och om en vecka befinner jag mig i Indien. Sedan kommer perioden framåt rent allmänt, den skirt grönskande maj och juni, de ljusa kvällarna, all energi att träffa vänner och att…
Alltså, ni fattar. Jag befinner mig i en allt är möjligt och livet är underbart-fas, och baksmällan handlar mer om hur sjutton det ska finnas tid till allt. Hur kan man landa och älska att just landa och att ha ett hem och en riktig lunk- och villaförortsvardag att göra det i, men samtidigt bara vilja öka och maxa? Det finns många anledningar att önska fler timmar om dygnet och fler dygn i veckan, osv.
Jag tror kanske att rese-baksmällan den här gången är av lite annorlunda art. Kanske blev jag bara så uppfylld av Livret i helgen. En boost in i själen som jag kan ta med mig in i allt jag gör? Vi säger så.