I senaste avsnittet av Att resa-podden, avsnittet om att resa ensam, pratade jag om några händelser då jag under resa om ensam tjej känt mig extra utsatt under resor. Jag berättade om två specifika händelser i programmet, som hände på två olika ställen i världen. Det ena var på ön Sumatra i Indonesien i en väldigt muslimsk del, och i programmet talar jag om att jag behövde ge mig ut för att få tag i kontanter på kvällen och att det var jobbigt då inga andra kvinnor var ute den här tiden på dygnet. Och, faktiskt så hade jag några andra mindre roliga upplevelser där på Sumatra även just innan. Mellan kontantuthämtningen just innan min avfärd från Sumatra, och de andra lite tuffare upplevelserna just i början av mina veckor där, så hade jag dock det motsatta. Då var jag och en amerikansk tjej jag just träffat i en liten by som heter Bukkitingi, och där lärde vi känna några lokala guider som tog med oss på fantastiska vandringar helt utanför vanliga utflykter och utan kostnad. Som kompisar. Där och då kände jag mig inte ett dugg osäker, utan tvärtom så kan jag än idag fundera på vad som hände med de personerna. Jag hoppas att livet behandlat dem väl – Hendri och Men. Tänk att jag till och med fortfarande idag minns deras namn! Vi var ett stort gäng som hängde nere vid en varm vulkansjö, men jag och amerikanskan Sharon var de enda tjejerna. Tillika de enda turisterna. Det reseminnet tillhör ett av mina starkaste någonsin.
På baren i Bangkok var det västerländska killar som satt några bord bort och lämnade sitt bord just efter att jag gått därifrån. De, som jag såg gå och spana längs hela Kao San Road och fick mig att kryssa mellan de olika sidorna av gatan innan jag gömde mig bakom en tuktuk tills jag såg att de såg uppgivna ut, sa något till varandra och vände tillbaka igen.
Vart vill jag komma?
Jo, det är inte förrän just idag som jag gått tillbaka i researkivet och tänkt på de här händelserna – och några andra genom livet – med glasögon om ursprung på. En diskussion i en Facebookgrupp var en av anledningarna till det, och det som hände i den var att några spydde galla över ett visst land och ”aldrig skulle låta sina fruar eller döttrar åka dit”. Jag tror ni förstår vad jag menar? Typen känns igen. Och, det är inte direkt en typ som får mig att känna mig mer säker och mindre utsatt i andra delar av världen, om man säger så.
Faktum är att jag på fullt allvar inte överhuvudtaget reflekterat över osäkerhet/utsatthet i specifika situationer och ursprung någon gång tidigare.
För;
De situationer jag varit i har inga tydliga sådana mönster.
Det enda som varit gemensamt är att det handlat om män – jag har aldrig känt mig osäker i situationer med kvinnor. Fast – det behöver väl inte ens sägas. Och, att det senaste som upprört mig enormt var en rumpnypning på ett genomsvenskt dansgolv (de i Sälen är oftast det tyvärr) är väl också onödigt att tillägga.
Provocerande?
Fast – jag tycker förstås en hel massa om kvinnosyn i många länder. Mer just i andra länder än Sverige, visserligen – och jag är väldigt övertygad om att vi inte ska importera vissa andra länders problematik och göra till en okej norm i Sverige där vi kommit så långt (men har långt kvar att gå) – men det påverkar inte mina val kring resmål. I vissa länder råder annan kultur, tradition och religion – och jag har inget tolkningsföreträde. Jag är inte kulturbärare där. Jag kan se – iaktta – och tänka, men jag anpassar mig efter de seder och bruk som råder i ett land och är inte den som bör göra mer än så. Inte på något sätt påverkar det var jag väljer att resa. Känns ett resmål osäkert – vilket det kan göra av många olika anledningar – så åker jag inte dit. Sällan – eller aldrig? – är anledningen mönster (jag inte sett) på det sättet jag resonerar kring ovan, eller på grund av att jag drar alla människor över en kam.
Jag tänker fortsätta att se så mycket som möjligt av världen, och lära mig att förstå den på samma gång.
Hur tänker du?
