Hit reser vi utan våra barn – eller inte på länge

Min ingress till det här inlägget består egentligen av två delar;
1. Den kommer tillbaka, säger de
2. Att ha barnvakt en helg eller en timme

Resmål utan barn

Jag älskar att resa med barn, och ser mer möjligheter än hinder. Det finns dock resmål jag anser att inte känns lika lockande med yngre barn. Antingen sådana där jag faktiskt inte riktigt har lust att åka med dem utan hellre åker i annat sällskap, eller sådant som de i dagsläget är för små för, men som jag tror vi kommer göra ihop sedan. När man har barn betas helt enkelt inte ens travel bucket list av i den ordning man kanske helst vill – utan val av resmål är en mycket mer komplex fråga.

Faktum är ju dock just nu att själva (som par) kommer vi nog knappast åka någonstans i mer än 5 dygn på de närmaste 5 åren. Mer semesterdagar än så utan dem skulle vi inte heller prioritera, så mer än en vecka lär inte åka ifrån dem innan de själva ber om det – vilket jag hoppas dröjer till sena tonåren. Så här är de – några resmål att åka till utan barn:

Alperna (/Kanadas skidsystem, som Whistler)

Vi älskar att åka skidor ihop familjen, och givetvis är upplevelserna både relaterat natur och skidåkning betydligt större i många andra länder och skidsystem. Men, för våra barn räcker svenska fjälllvärlden långt än så länge – där har vi lagom backar och mysig inramning – och Alperna är därför något jag och Henke försöker prioritera utan dem. Att vi allra flest gånger av de vi åkt själva åkt just till alperna är ingen tillfällighet.

Hit åker vi:

När barnen själva ber om det. När de visar i både handling och ord att de längtar efter en skidupplevelse bortom de svenska fjälllen, och utan tvekan kommer att orka minst lika bra som oss.

Maldiverna (/valfri paradisö med enbart stränder)

En lång, vit strand med enbart fokus på återhämtning är kanske inte riktigt min grej egentligen – jag blir lätt uttråkad och sugen på mer efter en kort stund. Så, ska jag väl åka till ett sådant ställe så ska det vara för återhämtningen. Har jag mer energi på stranden så kan den lika gärna njutas med och av barnen, så då tar vi något annat ställe. Zanzibar är en mer lockande destination då. Eller Filippinerna. Men Maldiverna, eller Bora Bora eller så? Nej.

Hit åker vi:

Kanske aldrig. Eller när vi är trötta pga utarbetade snarare än för stressigt liv utanför jobbet. Det är väl några år, cirka 10, tills vardagslivet är lugnare än jobblivet (vilket, märk väl, inte säger någonting om jobblivet)?

Kebnekaise/Kungsleden

Jag drömmer verkligen om att vandra Kungsleden, eller bestiga Kebnekaise. Det är dock inget jag vill göra med uttråkade barn – och det resonemanget är inte bara för min skull. Jag är uppvuxen med fjällvandring och kom att avsky det så mycket så det tog flera decennium innan jag återupptäckte charmen. Det är inget för barn allmänt helt enkelt – eller iallafall inte våra. Jag skulle lätt gärna göra detta med Henke, men ändå inte. Om vi väl har så lång tid på egen hand så prioriterar vi annat. Då vinner nog ändå det enkla och lite lyxiga, för att få stillade behov på fler plan. Livsnjutningen, det urbana. Men vem vet – kanske får vi en dag nog och tröttnar på att dricka drinkar på flashiga barer i NY? Fast, det är nog inte så troligt – så den här typen av upplevelse får jag mer sannolikt i sällskap av vänner.

Hit åker vi:

När barnen ber om det (vilket känns som ett mycket orimligt tillfälle), eller när de är så stora så att det inte är någon stor grej att vara ifrån dem lite fler dagar. Om något år?

Sydamerika (i flera månader)

Jag tror inte vi kommer att ha möjligheten att resa planlöst runt en världsdel med barnen under många månader igen på rätt länge. Skola och jobb försvårar det hela, och under en längre tid framöver tror jag våra resor kommer att se lite annorlunda ut än så. För att vi kommer att prioritera så, helt enkelt. Så, därför hävdar jag att en riktig långresa till exempelvis Sydamerika sker när vi inte längre har vardagligt ansvar för våra barn. Dvs, när vi kan resa utan dem under en lång tid – vilket med tanke på att Meja är 1 år blir när vi är rätt gamla. Då börjar jag backpacka igen på riktigt, tänker jag. Driver omkring mer eller mindre planlöst och bestämmer boende för natten på något sjavigt ställe på stående fot. Drömmen är kanske att vi kommer att ha uppfostrat sköna små resenärer som man får ha bra kontakt med (fingers crossed) så att jag får vuxen-backpacka med dem.

Hit åker vi

När vi är äldre (om vi nu pratar flermånadersresor). Undrar vilket sätt jag kommunicerar till er på när jag är backpackande pensionär?

Afrika med riktigt safari i malarialand

Efter min resa till Kapstaden och Sydafrika så drömmer jag om att se mer av den afrikanska kontinenten. Många ställen åker jag gärna till med barnen, och jag tippar att vi har en hyfsad light-upplevelse (kanske Namibia?) redan om något år. Men – sedan finns ju alla de där ställena med de mest fantastiska safarierna, och där det finns malaria. Jag vill inte ge barnen malariaprofylax, och de är ännu för små för de riktiga safariupplevelserna.

Hit åker vi

När nu 1-åriga Meja är tidigast runt 6. Lite ungt visserligen, men jag tänker att vi med allt annat med denna trea varit lite mer pragmatiska så det finns chans, eller risk om man vill kalla det så, att vi är det även på denna punkt. Det beror på hur hennes personlighet utvecklas också, förstås. Hon är dock så lik sin syster på alla vis, till utseende såväl som sätt, så hoppet att hon ska vara stabil lever.

Vill du läsa mer om mina drömresor? Då rekommenderar jag de här inläggen:

100 resmål att nå
Min bucket list om 5 ställen jag drömmer om  (jag har bara två kvar – men har adderat dessa)
Min topp 10-lista (sevärdheter) i resväg

Tänker du lika som jag när det gäller att åka med barnen vs utan dem – resmål utan barn? Berätta mer!