Jag har drömt om att göra topptur ett tag nu. Egentligen inte så länge, och för bara några få år sedan var både topptur, randonné och stighudar nya ord och uttryck för mig. Dess innebörd okänd. Men så har jag börjat förstå, och jag har börjat ana att det finns en helt ny skidvärld där ute. En som faktiskt inte mest handlar om skidåkningen i sig, utan kanske ännu mer om naturupplevelsen. Om att själv skapa sig sina upplevelser, och ta hjälp av sin egna styrka och uthållighet för att få dem. Vandringar på skidor utanför systemen, att steg för steg ta sig upp för höjder och upp på toppar med vidunderligt vacker natur som utsikt – och så åka ner på samma skidor man just gått uppför med, i orörd snö.
Att kunna göra topptur
Det har känts väldigt nära och oerhört långt borta på samma gång. En topptur är inget man som nybörjare ”bara gör”, utan det krävs inte bara utrusning och ork utan även kunskap och möjlighet. Med min resa till Riksgränsen fick jag tillgång till de sista delarna – kunskap genom duktiga guider och möjlighet genom stora berg med säker snö och tillgänglig terräng. Utrustning hyrde jag – ett dygns topptursutrusning för 420:- (och då hade jag själv lavinutrustningen) – och konditionen och styrkan är den jag konstant underhåller. Jag tänkte det flera gånger under helgen, att jag vet vad jag tränar för – och att för mig är en grundnivå på ork att jag alltid vill kunna gå upp för ett lagom berg om jag ser ett och känner för det. Det ska aldrig min form hindra mig ifrån!
(Mer läsning om det: Min enormt trendiga träningsfilosofi)
Topptur med Systrar i bergen
Den grundkunskap vi tidigare dagar under resan fått genom föreläsning och genomgång av lavinutrustning kompletterades med mer information om hur en rutt kan och bör planeras, och våra guider från Systrar i Bergen hade noga följt väderprognoser och studerat kartor. Det är förstås enormt viktigt att säkerhet sätts främst!
Med just det i åtanke så var jag rätt nervös på förhand – för väderprognosen inför vår toppturslördag visade på rätt tråkigt väder. Moln och kanske till och med lätt regn är en sak, men dimma runt bergen kan innebära att inte alls kunna genomföra det som planerats, då vilda berg utan sikt sällan är en fullt säker plats.
Jag hade således noll förväntningar innan, men på morgonen höll sig ändå molnen runt andra toppar än de vi hade sikte på, och vi åkte med bil till Vassijaure för att bege oss upp på en av Vassechohkka-topparna. Eller Vassitjåkka – svårt det där.
Vi gick uppför i lugn takt i närmare 3 timmar inklusive stopp, och det var mycket tyngre än jag trott – kanske för att snön var så tung och blöt? Men oj så kul! Och inte minst – så galet vackert.
Bild: Malin AdenåsFysiken fick bekänna färg, och jag fick mersmak. Orkade utan problem men samtidigt just tack vare den regelbundna träningen. Det är sådant här man tränar för!
Molnen lättade, luften stod stilla, solen letade sig fram – och världen och vildmarken var sitt allra vackraste.
Vi fick förstås också sätta oss in i all teknik runt omkring, från utrustningen med hur bindningarna funkar, hur stighudar sätts på och med vilken teknik man går till hur man gör svängar i brantare terräng – sk ”slag” eller ”kickturn”. I rätt sällskap är det härligt att vara nybörjare på något.
Topptur Riksgränsen – Vassechohkka / Vassejaure
När vi nått en bit upp på berget – men en bit ifrån toppen – hade dimman dragit in längre upp på toppen, det blev betydligt kyligare än bara en stund innan när vi turade i underställströja eller med en öppen skaljacka på, och vi frös medan vi åt vår medhavda förstärkta frukost till lunch.
Ser ni var vi satt och åt lunch, förresten?Bild: Emelie Långh
De allra flesta (inklusive jag) valde sedan att vända ner efter lunchen. Det kändes inte som att det fanns mer att se längre upp givet sikten, och upplevelsen hade redan varit allt jag önskat (förutom att vi då inte åkt nedåt ännu). Så, vi tog sikte nedåt och cruisade ner i mjuk och lite tung snö – med trötta ben som redan bekänt färg. Så roligt!
Min premiär kunde varit mer perfekt sett till väder och möjlighet att gå hela vägen upp, och i att få mer orörd och pudrig snö (vid annan snötillgång och mindre värme), men sällskap och guider hade inte kunnat vara bättre. Jag är så oerhört nöjd med den roliga toppturen i Riksgränsen – eller ja, nära gränsen i Vassechohkka /Vassijaure – och ser så fram emot mer upplevelser av denna typ. För, nu återstår nästa steg. Att kunna göra detta (med guide för rejälare men kanske är enkla turer i eget sällskap inte allt för långt bort?) och ha en helt ny värld av vintriga naturupplevelser att upptäcka.
Vill du läsa mer om offpist i Riksgränsen så kan du läsa om fina Nordalsfjäll som kan nås direkt från systemet här.
Boosta mer skidåkning allmänt? Då kanske du hittar något här.