Häromdagen slog det mig. Vi var på en ganska fullpackad buss. På kommer ett par med två barn i 3-5 årsåldern. De släpar med sig vagn och en stör, snöig pulka, småtjejerna är blöta och ja, de är allmänt bökiga. Minstingen storgråter. Verkligen hulkar. Det låter ganska högt, trots nappen i munnen. Hon sitter i sin pappas knä. Pappan säger mest ingenting, utan låter lilltjejen gråta och bara kramar henne lite lätt.
För ett år sedan hade jag tänkt: "åååh, att ni inte kan få tyst på ert barn. Suck!"
Nu tänkte jag: "ååh, stackars liten, hon är ju så trött! Vad hon längtar hem så hon ska få sova. Tänk vad mysigt att hon har åkt pulka och haft så kul så hon gått in i väggen. Lilla tjejen, men snart är de nog hemma, vad skönt hon ska tycka att det blir":
MMmmm. En viss förändring va. 🙂