Idag träffade jag en tjej som utan att skarva det minsta skulle kunna lägga till ordet "stresstålig" i sin CV. Det var tjejen på barnpassningen på SATS i Hornstull. När jag stegade in strax efter 11.30 för att vänja in Stella vid omgivningen innan mitt pass vid 12, så var tjejen upptagen med att trösta två gallskrikande barn och hålla reda på ytterligare två. Fullt ös! Så i det läget kändes det väl lite sådär att göra premiär på barnpassningen…
Fast lugnet lade sig snabbt då en mamma blivit ditkallad (ropas ut i högtalaren, eller om man är på pass så kommer de in med en skylt) och en annan skulle hämta sina två.
Så en stund senare lämnade jag Stella, som satt på golvet och inte ens verkade märka att jag gick. Körde ett skönt pilates med boll-pass, och innan duschen gick jag förbi och kollade läget. Stella satt lika nöjt som hon lämnats, dock i en stol nu, så jag tog min dusch utan att känna mig det minsta stressad.
När jag hämtade henne rådde lugnet på barnpassningen. Alla var nöjda och glada och tjejen lekte glatt med barnen. Stella fick högsta betyg, hon hade varit en riktig mönsterbebis (inte mitt ordval!) och nöjd, mysig och glad hela tiden. Det värmde i mammahjärtat!
Jag kan helt klart tänka mig att lämna henne fler gånger. Urmysig personal, roliga leksaker och en allmänt bra plats att vara på. Och ett härligt träningspass för mig. Så nu är jag över den där tröskeln, och det känns jättebra verkligen.