Känner ni så ibland, att "Nu pallar jag inte att höra det där ljudet mer, jag blir tokig"? Och då syftar jag till ljudet från sin egen älskade bebis, men det där riktigt gnälliga halvgråtande ljudet. Inte Jag är ledsen, ta upp mig-ljudet. Eller Jag är hungrig, ge mig mat-ljudet. Eller Jag är trött, jag vill sova-ljudet. Utan Allt är så jobbigt och jag vet inte vad jag vill men jag gnäller lite så kanske nåt blir bättre-ljudet. Och som förälder tar man upp, underhåller, gör allt man bara kan, men allt håller bara i några minuter och sedan är det tillbaka igen, det där ljudet.
Efter ett par dagar av allmänt missnöje från Stella kan jag säga att jag får erkänna att jag för tillfället känner så. Jag orkar inte höra det där ljudet en sekund till!
Åter igen hoppas jag att det är en kort liten fas. Sist jag skrev om en personlighetsförändring så gick det faktiskt över på bara några dagar, sedan var Stella tillbaka som sin vanliga lilla solstråle igen. Jag glömde bara att berätta det 😉
Men just nu. Ja suck.