När Stella inte är sugen på vagnen, men bara orkar gå korta stunder innan hennes små ben blir lite för trötta (och hennes sällskap lite för otåliga för att orka vänta), då är axlarna perfekta. Att bära på en höft är lite för jobbigt åt ryggen numera, men på axlarna. Där blir det jämnvikt. Lätt att bära. Helt klart en favoritposition. För mig vill säga… Stella är väl halvnöjd. Kul en stund, kul när jag tar mig fram lite mer springandes och hoppandes.
Men jag. Jag älskar det. Stella lägger sina små händer på mina öron, och känner på dem lite lätt, liksom masserar. Sen klappar hon på mina kinder. Klappar mitt hår. Och sen tillbaka med de där små mjuka händerna till mina öron. De små mjuka händerna, som är bland det finaste jag sett och känt. Det är kärlek. Så mycket kärlek så mitt hjärta slår dubbelslag.
